Försoning är en viktig livshållning
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag predikade över berättelsen om äktenskapsbryterskan i går i Vaxholms kyrka. Det är en dramatisk text om hur de religiösa makthavarna släpar fram en kvinna inför Jesus och förordar att hon ska stenas till döds på grund av äktenskapsbrott.
Jesus vägrar dock gå in under det patriarkala normsystemet. Han vill inte bli moralisten och domaren. I stället säger han till den hetsande hopen män: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen!
De droppar av en efter en.
När de plötsligt såg sig själva i kvinnans ögon såg de sin egen skuld, sitt eget mörker. Kvinnan blev en människa precis som de, varken bättre eller sämre. Inför den andres ansikte kan vi inte blunda för människovärdet.
Männen lät stenarna ligga och gick därifrån.
Förlåtelsens dag
I höstas publicerade Yoko Ono, fru till den mördade John Lennon, en helsidesannons i New York Times. ”Let’s heal the wounds together”, skrev Ono.
Det var en protest mot ett samhällsklimat där rädslan för terrorism orsakar hetsjakt mot oskyldiga människor och där hårdare lagar införs som strider mot de mänskliga rättigheterna.
Yoko Ono föreslog att John Lennons dödsdag (den 8 december) skulle bli en dag för förlåtelse och försoning.
Försoningens livshållning är viktigare än någonsin. I en tid då krigets logik råder, då det ropas på strängare straff och nåden har bytts ut mot hämnden, behöver vi predika förlåtelsens och försoningens budskap inom både religion och politik.
Brottsförebyggande rådet (Brå) visar i sin senaste rapport att hatbrotten ökar mot homosexuella, judar och framförallt mot muslimer i vårt land.
Alltför ofta är vi som de skriftlärda männen på Jesu tid – vi står där i hopen och skriker: Stena, stena, stena! Våra ord och fördomar kan göra lika ont som ordens extrema konsekvens, våldet. Fördomarna övergår skrämmande ofta i våldsamma handlingar.
Psykoanalytikern Ludvig Igra grubblar i boken ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet” på hur våld och vardaglighet kan samleva under de mest kusliga former.
Farliga vägar
Det totalitära tänkandet utgör en ständig frestelse. Risken är, menar Igra, när ett psykiskt tunnelseende blivit befäst – när den andra inte upplevs som en hel och riktig människa. Då blir grymheten möjlig.
Demoniseringen av människor är livsfarlig.
Därför är de kristnas homofoba spyor om dem som älskar bortom normen djupt avskyvärda. Därför är rasismen förrädisk i all sin sverigedemokratiska vardaglighet. Därför är det bushska terrorkrigets föreställningar om vem som är vän eller fiende ett hot mot demokratin och människovärdet.
”Det är frestande att underskatta den makt som fördomarnas förenklingar kan få över oss. Hur lockande är inte löftet om klarhet och sanning som alla tiders demagoger erbjudit oroliga och rådvilla”, skriver Igra och sjunger ovisshetens lov.
När de politiska och mediala dreven uppstår måste vi våga sätta oss ned och skriva en stund i sanden, som Jesus inför de upphetsade skriftlärda.
När de religiösa förespråkar fundamentalism och lagiskhet måste vi våga säga emot.
– Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.
Att se sig själv i andra blir en hjälp i striden mot både orättfärdigheten och självrättfärdigheten.