Det nya Europa kliver på tåget i Degerfors
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-15
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tåget stannar i Degerfors. Men en dag stannar plötsligt inte snabbtågen längre, hade jag just läst i ledarsideskollegan Rolf Janssons reportagebok om Degerfors och dess ständigt nedläggningshotade stålverk.
Jag ska ju inte till Degerfors. Är inte på tjänsteresa alls. Bara på rymmen från långa hemska vintern. Det brukar funka genom en vecka på det värmländska hälsohotellet.
Jag känner fortfarande, någonstans inåt själen, deras 30-gradiga pool.
I Degerfors hann verkligheten ifatt mig. Genom tågfönstret ser jag några avstigande snabbt försvinna i snövidderna.
Ralf Edström var det nog inte.
Det kunde vara Britta och Gunnar Ström, järnverksarbetare i tredje generationen. På ett foto i Rolfs bok står de utanför hyreslängan på Skolgatan där de flyttade in på 1950-talet. Två rum och kök, bad, i köket plats för soffa. ”Vilken lycka det var!”
Det ser ut precis som huset vår familj bodde i på 50-talet, längre söderut i landet, Ostermansgatan. I kökssoffan fick min lillasyster sova.
Nu river grävskoporna Skolgatans hus och hundratals andra lägenheter som blivit överflödiga i Degerfors. Det skulle jag inte stå ut med att se.
Och nu går ju mitt tåg igen.
Efter Degerfors kom en grabb in i kupén och klämde ner sig på den lediga platsen bredvid mig. Han höll krampaktigt om en fullpackad sportbag som också såg ut att vara från 50-talet. Basebollkepsen och skinnjackan behöll han på under hela resan.
När konduktören kom löste han på en blandning av svenska och engelska biljett till Stockholm och jag kunde fråga honom var han var ifrån.
– Litauen, sa han. Ingen här vet var det ligger.
Han blev glad när jag kunde Litauens huvudstad och att det en gång var mäktigare än Polen.
– Polacker, muttrade han.
Han sa att han varit här och besökt släkt. I Tyskland hade han andra släktingar som fått jobb. Och nu skulle hans land bli med både i Nato och i EU. Slut på det ryska eländet. Hade jag sett att den store president Bush just gästat Litauen!
När vi kom till Stockholms central skulle jag hjälpa honom med taxi till Baltikumbåten. Då visade det sig att taxichauffören och han hade ett gemensamt språk – ryska.
Det skulle Stalin hört. Eller Hitler.
Det nya Europa är redan här. EU-toppmöten och folkomröstningar kan vi glömma.
Jag hade hjälp i kommunicerandet med litauern av en annan bok i bagaget: Lars-Olof Larssons om Gustav Vasa. Där finns en karta över Europa i början av 1500-talet. Grabben från Litauen pekade stolt på att hans land gick ända ner till Svarta havet.
Det är mycket annat kontinentaleuropeiskt i den nya bilden av Gustav Vasa som vi fått lära oss sen småskolan var det svens-kaste av allt. Vasasläkten hade i själva verket tysk-baltiska inslag. Kungens farfar hade varit inskriven vid universitetet i Leipzig.
Larsson har jag ofta stött på i min småländska sommartrakt, han var ju historieprofessor i Växjö. Naturligtvis skulle han ha Augustpris, han skriver bättre än Peter Englund.
Men professorn som skriver allra bäst denna säsong är Tore Janson i ”Latin – kulturen, historien, språket”.
Underrätta tomten!
Just när jag skrivit om latin ser jag att Sverker Åström, Sveriges mest erfarne diplomat, på DN Debatt jämför president Bush med ”någon romersk kejsare som befaller satraperna i avlägsna delar av imperiet att slå ned varje tecken på uppror”.
Europa och EU måste bli den kraft som balanserar USA, skriver Åström. Och jag fäster mig vid att han nämner dödsstraffet som avskaffats i detta Europa – i USA tillämpas det på löpande band.
Nu betalar jag in årsavgiften till Amnesty.