Som om inte alla lever i Bushs värld

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-05

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Four more years! Four more years! skanderade folket på republikanernas valvaka när Bush vann.

Fyra år till, tänker jag utmattat, hur blir det att leva i en sån värld? Med en president för den enda supermakten som inte längre behöver bry sig om att bli omvald och som därför kan sätta sin högerkristna agenda framför allt. Besinningslöst krig mot terrorismen paras med benhårt krig mot kvinnors reproduktiva rättigheter – särskilt i utvecklingsländerna.

Presidentvalet i USA spelar inte så stor roll för Sverige, hör jag kommentatorer säga. Som om inte vi levde i världen.

På radion talar Joyce Carol Oates, strålande amerikansk författare och ständig kandidat till Nobelpriset, om sitt land. Hon tycker det är skrämmande med en president som ”tror på ödet och som ser sig som utsänd av gud”. Själv kommer hon alltid att klara sig, oavsett president, men så är hon inte heller ”fattig, arbetslös eller hotas av en eventuell allmän värnplikt”.

Samtidigt säger Göran Persson till

Aftonbladet att Europa har underskattat Bush. Han är en skicklig politiker ”som drivs av idéer och moralisk mission”.

Det är skillnad på folk.

”Lite stryk får dom tåla” heter Liza Marklunds tv-serie om mäns våld mot kvinnor. Första delen sändes i onsdags. Vi fick möta kvinnan som blev slagen, hennes vänner som desperata stod bredvid – för en gångs skull också mannen som slog.

Det är berättelser om kontrollbehov och om våld som accelererar. En man dömd för grov kvinnofridskränkning säger att våldet var ett sätt att ”hålla det yttre i schack när allt inre var kaos”. Han skulle strypa sin flickvän. När hon tuppade av tvingade han henne att vakna för att hon skulle se honom i ögonen när hon dog.

Liza Marklund lägger smärtan på bordet, skildrar mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem: de blåslagna kvinnorna är mäns ansvar, kvinnors ansvar, anhörigas ansvar, politikernas ansvar, allas ansvar. Det är så bra. När ingen kan blunda, ingen går fri, finns det hopp om bättring.

Nästa avsnitt behandlar myndigheternas arrogans inför kvinnor som fruktar för sitt liv. Se det.

Apropå mäns våld mot kvinnor har jämställdhets- och integrationsminister Jens Orback hamnat i blåsväder.

”Könsrasist” tyckte Orback om Margareta Winberg 1999, då hon talade om ”mäns kollektiva skuld” för våldet mot kvinnor. Hennes ordval var inte bra, det handlar om kollektivt ansvar inte om skuld, men Orback valde att gräva ner sig i skyttegraven i stället för att föra debatten framåt.

Genusforskare som Maud Eduards och Åsa Eldén fasar nu för vad som ska hända med regeringens feministiska politik med Orback vid rodret.

I DN säger Orback att tjänstesektorn måste växa: ”Inte minst tänker jag på dem som kommer hit som flyktingar och som kan baka bröd, sy, passa barn och städa. De ska kunna få utlopp för sitt kunnande och dessutom få betalt för det.”

Koloniala idéer! svarar bland andra genusforskaren Tiina Rosenberg i Aftonbladet. Jag förstår att hon är upprörd. Ett av de största problemen med flyktingmottagningen är att välutbildade akademiker, på grund av strukturell rasism, tvingas ta okvalificerade jobb. Läkaren som blev spärrvakt, typ. Har inte Orback fattat det?

Han får, redan första veckan på jobbet, en välbehövlig påminnelse om att han har ögonen på sig. Jämställdhets- och integrationsfrågorna är viktiga i Sverige. Det räcker inte med att babbla.

Jag väntar med spänning på Orbacks programförklaring – som snart måste komma.

Åsa Petersen

Följ ämnen i artikeln