Bolaget säljer tyngre droger än marijuana
Första gången jag rökte hasch snurrade det till rejält i kåpan. Kvällen avslutades med en rejäl spya. Inga märkvärdigheter. Än så länge har jag inte hamnat på Sergels torg med en kanyl i armen.
Så beskrevs droger för oss barn på 80- och 90-talet och ungefär så är det ännu. Glappet mellan vad ungdomar upplever och skräckbilderna från de folkvalda varnade folkpartisten Eskil Tistad för i en riksdagsdebatt redan på 60-talet. ”[Buntar vi ihop cannabis med tyngre droger] tror de naturligtvis att vi överdriver också när vi talar om hur farligt det är att använda preludin, LSD, morfin och andra preparat”.
Jag läser citatet i författaren Magnus Lintons essä- och gatureportagebok ”Knark – en svensk historia” (Atlas), 333 pålästa, djuplodande och folkbildande sidor som också erbjuder möjligheter till gapskratt om det inte vore för att Sveriges världsledande benhårda narkotikapolitik, den ideologiskt baserade idén om ”Det narkotikafria samhället”, skördat så många dödsoffer genom att klassa missbrukare som samhällsparasiter som bör straffas i stället för människor i behov av vård. I dag är narkotikadödligheten i Sverige näst högst i EU.
”Att utan kunskaper vilja ’krossa knarket’ har från slutet av 1970-talet fram till i dag varit politisk dynamik, närmast en rutin, som präglat Sverige mer än något annat demokratiskt land”, sammanfattar Linton och nämner justitieminister Beatrice Asks världsberömda pinsamhet då hon så sent som 2014 trodde på satirartikeln ”37 dog av marijuanaöverdoser samma dag som Colorado legaliserade”.
Att inte känna till att det inte går att dö av marijuanaöverdos är nu inte Ask ensam om. Linton visar obönhörligt hur opi-nionsängsliga politiker i 40 år varken lyssnat på vetenskapen eller missbrukare utan i stället låtit den kommunistiske psykiatrikern Nils Bejerot bli den svenska narkotikapolitikens fader genom att anse att ”popradikalism” (typ jazz och The Beatles) hotade att krossa folkhemmet – göra det till ett ”knarkträsk”! Efter ett lössläppt 70-tal fick det vara nog och vid en ohelig allians mellan den hårda vänstern, dåvarande högerregeringen och media inleddes en repressiv era i det tidigare liberala Sverige.
I stora delar av världen har man nu avkriminaliserat marijuana och polisens resurser kan läggas på vård för dem som går från brukare till missbrukare.
I Sverige är statens enda motdrag när kids kräks av Spice att förbjuda Spice och det är fortfarande olagligt inte bara att inneha knark utan till och med att vara påverkad – vilket gör att knarkare hellre lägger sig och dör än ringer efter hjälp.
Sverige ligger decennium efter i utvecklingen men synen börjar sakta förändras. Sprutbytesprogram finns till sist även här. Missbrukaren ses alltmer som en sjuk individ snarare än samhällsomstörtande brottsling. Men politikerna har beröringsskräck, pratar helst populistiskt om ”hårda tag” och låter inte ens läkare skriva ut
marijuana till cancer-patienter.
Att svensk narkotikapolitik bygger på moralism, okunskap och blind tro är ovärdigt ett upplyst land. Det finns ett statligt bolag som lagligt säljer tyngre droger, för att inte tala om döden vi kan köpa i varenda tobaksaffär.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.