Åkesson och hans europeiska vänner
Nu blir antifascismen makulerad i Europa
25 oktober 2009. Högervindar på kontinenten
Tiden för handling tycks mogen för Jimmie Åkessons europeiska nätverk. I onsdags skändades en muslimsk gravplats i nordligaste Frankrike. Hakkors var inristade på gravstenarna över åtta marockaner. De hade dött som soldater i kamp mot Hitler-nazismen.
På andra sidan engelska kanalen attackeras moskéer, senast för några veckor sedan i Sunderland.
Spåren kan inte vara svåra att följa. Franska högerextremister, några i Nationella Frontens garden, utkräver historisk hämnd mot dem som bekämpade nazismen. Hellre Hitler än juden Blum, sa fransk höger när Léon Blum bildade folkfrontsregering.
I England blickar Åkessons vänner i brittiska nationalistiska partiet, BNP, tillbaka till Mosley-åren och 30-talsfascismen. Partiet står nära det militariserade gardet English Defence League, som förklarat krig mot islam. BNP är, efter decennier i skuggan, på marsch. Först in i EU-parlamentet och i veckan rakt in i BBC.
Partiledaren Nick Griffin med utbildning från Cambridge och bokstavligen tyngre än Åkesson, avslöjades inför mångmiljonpublik som Holocaust-förnekare, måttlöst rasistisk och som aktiv sympatisör med Ku Klux Klan.
En av utfrågarna, den evige Labourministern Jack Straw, sammanfattade: En katastrofal vecka för BNP. Deras rasistiska åsikter har blivit tydliga för en stor publik.
Medan antifascistiska demonstranter förberedde protester mot Griffin och BBC, organiserade brittiska konservativa sitt nya europeiska samarbete, bort från traditionell höger. Riktning högernationalism och värre än så.
De konservativa, blivande regeringsparti, bygger allians i EU-parlamentet med Michal Kaminski, tidigare fascist och uttalad antisemit, fast innerlig katolik. Kaminski vägrade ursäkta det polska massmordet på judar i Jedwabne 1941. Till de brittiska konservativas förbundna hör också ett parti i Lettland som årligen hyllar minnet av Waffen-SS.
Antifascismen, som länge präglade europeisk efterkrigstid, makuleras. Traditionell höger föredrar allt oftare samarbete med eller imitation av extremhögern. Berlusconis autokrati är skräckexemplet med ledarkult, romantisering av Mussolini, förakt för yttrandefrihet och blodig jakt på flyktingar och minoriteter.
Första gången jag var på valmöte med Le Pen, det var 1982, skränade han: Tre miljoner invandrare är lika med tre miljoner arbetslösa. Fransmännen först.
I dag har Sarkozy satt upp ett väldigt beting för deportationer av flyktingar, byggt ett departement för nationell identitet och kallar förortens ungdomar för slödder.
Mogens Glistrup var en sorts 70-tals grotesk. Med munnen full av marsipan brölade han om för mycket välfärd och för många muselmaaaeener. Hans efterträdare Pia Kjaersgaard har förvandlat brölet till borgerlig regeringspolitik.
Sarkozy skrev sitt vinnande valrecept så här: tala inte ekonomi, tala om värderingar som lag och ordning, antyd hot om smygande islamisering, angrip de bidragsberoende som inte stiger upp klockan sju på morgonen. Attackera kultureliten som folkföraktande och utan tro på eviga värden, ibland inte ens på de kristnas Gud.
Ett värdesystem främst för en medelklass i globaliseringens tid hotad av deklassering och för de arbetare som är mer upptagna av etniska fördomar än av klassmotsättningar. Med den sortens budskap kan man vinna val men också förbereda söndersprängning av samhällena och röja väg för sådana som Pia Kjaersgaard, Geert Wilders, Nick Griffin och Jimmie Åkesson.
Mycket indignation har mobiliserats mot att Jimmie Åkesson fick berätta om sin grova rasism i Aftonbladet.
Skandalöst, menade Dagens Nyheters ledarsida som för egen del anser att Åkesson alltmer låter som vilken politiker som helst. På samma ledarsida uttrycktes förhoppningar om att norska högerpopulister skulle bli regeringsparti.
DN är ett litet provinsiellt exempel på den europeiska borgerlighetens maktstrategiskt motiverade banalisering av europeiska högerpopulism.
Klart att detta i djup mening politisk-moraliska fenomen är svårare för högern att diskutera än om Åkesson och Griffin ska få avslöja sin rasism i det offentliga rummet.