Zuma byter geväret mot presidentposten
26 april 2009. När ANC i onsdags räknat hem ännu en överväldigande valseger restes ett oppositionsfäste: Västra Kap, landets överlägset rikaste region. Där styr Helen Zille, vit medelålders kvinna, utan minsta beröring med apartheiddiktaturen: mänsklighetens fulaste skapelse, som Nobelpristagaren Nadine Gordimer sammanfattat rasistperioden.
Zille är liberal, ledare för Demokratiska alliansen och bidrog mer handfast än de flesta till att avslöja apartheid-systemets mord på Steve Biko, ledaren för de unga svartas uppror på 70-talet. Att följa Zilles valkampanj är som att läsa sydafrikansk valsociologi. De vita i Kapstaden-landets elit allierad med multinationella bolag- litar på sin borgmästare Zille. Två mil från parlament och paradgator ligger det väldiga området Mitchells Plain, dit framförallt ”färgade” deporterades sedan apartheidpolisen tömt Kapstaden sjätte distrikt på ickevita. Folkfördrivningen är skildrad i den bästa sydafrikanska roman jag känner till: Alex La Gumas ”A Walk in the Night”. Mitchells Plain är sönderstyckat mellan relativt välordnade områden och gangstervälden, som hanterar den monstruöst stora droghandeln. Zille har med hjälp av medborgerliga organisationer rensat upp i kriminaliteten. Engagemanget har växlats in i stora valframgångar; de färgade, ständigt ängsliga för ANC, har röstat på Demokratiska alliansen.
Köade i timmar
Khayelitsha, den oöverskådliga, extremt fattiga, kåkstaden, kan kallas granne med Mitchells Plain. Där, liksom i kåkområdet Guguletha, köade folket i timmar för att äntligen få fylla i valsedeln med ANC.
Från det rika centrumet till den svarta periferin övergår röstandet från vit liberalism till ANC, rörelsen som efter åtta decenniers kamp störtade apartheid. Endast ett försumbart litet skikt (runt två procent i hela landet) av de svarta stöder Demokratiska alliansen. Säkert rör det sig om ekonomiskt privilegierade.
Alistair Sparks har alltid försett oss besökande journalister med nödvändiga redskap för att förstå Sydafrika, hans böcker måste kallas obligatoriska. Inför den här veckans val har hans kalla analytiska förmåga ersatts av det känslosamma önsketänkandet hos så många goda vita liberaler. Han skrev i en prognos obegripligt nog ner ANC till 56 procent: Zuma-effekten skulle skrämma väljare. Nybildade COPE, skapat av ANC-avhoppare på högerkanten, kunde storhandla bland ANC-väljare, löd den miserabla analysen.
Cope är ett regnbågsparti-som ANC- men dess sociala bas är medelklassen. I Sydafrika tillhör ännu – trots många goda sociala reformer – en förkrossande majoritet underklassen. Den söker svar på frågor ekonomi, sysselsättning, bostäder och vård inte om Jacob Zuma verkligen praktiserar polygami.
-Vi ska driva iväg ANC som vi jagade bort apartheidledarna, sa Allan Boesak på ett av COPES valmöten. Jag har mött och talat med honom; det var innan har förskingrade biståndsmedel från Skandinavien och innan han kastades i fängelse.
Terror Lekota, COPES verklige ledare med tvivelaktigt förflutet som försvarsminister, träffade jag en gång i Stockholm. Han presenterade sig för den förfinade moderata utrikesministern af Ugglas: ”Terror”, sa han och sträckte fram handen mot en något tvekande minister.
Folket jublade
Jacob Zuma höll fest med sitt ANC på valnatten. ANC är som en elefant, sa han, och elefanter kan man inte välta omkull. Så sjöng han sin gamla motbjudande sång: Ge mig mitt maskingevär. Folket jublar åt provokationen; de mer känslosamma förfasar sig. Nadine Gordimer, ANC- anhängare, liknar Zuma vid den Hitler som i början av 20-talet agiterade på ölhallarna. Jeremy Gordin, som snart publicerar en biografi över Zuma, förefaller ge en rimligare tolkning: ”Zuma blir inte en dålig president. Han är inte välutbildad men förstår att lyssna. Han har större möjligheter än Thabo Mbeki att skapa samförstånd”.
Dessvärre saknar Zuma en trovärdig parlamentarisk opposition; det är inte hans fel. Hans förmåga kommer att testas i det fattiga Sydafrika, i kåkstäderna och på landsbygden. Folket där har valt honom i föredömligt demokratiska val. De väntar social rättvisa efter år av marknadsliberalism, växande klassklyftor och korruption.