Facit: fler fattiga
På åtta år kan mycket hända i politiken. En politik kan föras som snabbt ökar skillnaderna mellan fattig och rik. Som slår sönder tryggheten för sjuka och arbetslösa. Som sänker Sverige från att ha varit ett av världens mest jämlika länder till att bli en medelmåtta.
I en forskarrapport som presenteras i dag – på det av Anders Borg tillsatta Finanspolitiska rådet – görs en sammanställning av hur och varför inkomstklyftorna har ökat.
De stora förlorarna finns bland dem som inte klarat gymnasiet. I denna grupp har lönerna utvecklat sig sämre, men framför allt så har arbetsinkomsterna legat still medan andras inkomster dragit ifrån.
Inkomsterna blir låga
Den ökade otryggheten i arbetslivet har slagit stenhårt mot dem utan utbildning. När man råkar ut för återkommande arbetslöshetsperioder, när man kallas vid behov, är ofrivilligt deltidsarbetande betyder det att arbetsinkomsterna blir låga – även om timlönen inte backat.
Alliansen gick till val på ett dunderrecept på problemet med utanförskap. De skulle öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete.
Lite morot i form av jobbskatteavdrag. Lite piska i form av en sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Skatteförmåner till låglönejobb – rutavdrag, sänkt restaurangmoms – och lägre arbetsgivaravgifter för ungdomar.
Tanken var att lika mycket som arbetslösa, sjuka och pensionärer förlorade i ersättning skulle de vinna tillbaka genom höjda arbetsinkomster. Enligt Anders Borg skulle politiken inte alls leda till ökade klyftor, snarare tvärtom.
Klyftorna har ökat
Vad facit blivit framgår tydligt i rapporten till Finanspolitiska rådet. Den avsedda effekten har helt uteblivit – de med svag förankring har inte fått mer jobb för att skatter sänkts och socialförsäkringarna blivit sämre. Arbetsinkomsterna i gruppen har fortsatt att halka efter alla andra.
Inkomstklyftorna har däremot ökat kraftigt. Sverige har haft den snabbaste ökningen av inkomstojämlikhet av alla jämförbara länder.
Det beror inte främst på att en liten elit dragit ifrån utan på att de fattiga blivit allt fattigare. Inkomsterna för sjuka och arbetslösa har sjunkit dramatiskt. På mitten av 1990-talet hade denna grupp i genomsnitt 85 procent av de arbetandes inkomster. År 2012 hade inkomsten sjunkit till 63 procent.
Att andelen fattiga bland arbetslösa och sjuka har mångdubblats – från ungefär 10 procent till 30 procent – är ett politiskt val.
Om det ändå var möjligt att visa några positiva effekter av detta val vore kanske något vunnit. Men de positiva effekterna har uteblivit helt.