Politiken behöver alltid sin galenskap
13 MARS 2011. Sammanbrott
”Galenskap är att tänka på alltför många saker i följd alldeles för fort, eller på en sak alltför uteslutande”, skrev Voltaire i en väldigt negativ definition av saken.
Innan ett 8,9 på Richterskalan flyttade Japans huvudö 2,4 meter och satte världen i fasa, samt av förklarliga skäl trängde undan allt annat på nyheterna, har vi i Sverige följt Charlie Sheens galenskap och Socialdemokraternas sammanbrott.
Efter veckor av exhibitionistisk söndring har socialdemokratin slutligen bestämt sig för en ny partiledare. Charlie Sheen har däremot fått sparken. Brittiska tidningen The Guardian gjorde ett test där läsaren fick gissa bland olika uttalanden – vem har sagt vad? Den nihilistiske playboyen Sheen – eller den libyske diktatorn Muammar Gaddafi. Somliga finner metod i galenskapen. Andra har galenskapen som metod.
Samtidigt har filmen ”Black Swan” om en ballerinas psykiska sammanbrott blivit världssuccé. För att kunna dansa sitt livs roll tvingas Nina Sawyers börja dra fram aggressiva, mörka, sexuella känslor från undersidan. Och Nina kommer aldrig upp igen. River sin rygg tills det växer vingar ur såren. När den vita svanen kastar sig mot döden i balettens sista akt finns inga gränser. Någonstans mellan verklighet och psykos. Även Nina går under. Till tonerna av en upphackad skräckversion av Tjajkovskijs musik.
Baletten ”Svansjön” skrevs för 134 år sedan i Ryssland och slutar tragiskt. Under sovjetåren accepterades inte olyckliga slut. Oförenligt som det var med visionen om historiens marsch mot det klasslösa samhället skrevs slutet om: prinsen och svandrottningen fick varandra – allt enligt den senaste femårsplanen.
Så dansas det ofta fortfarande i Ryssland.
”Lämna visionerna åt schamanerna”, skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör PJ Anders Linder förra söndagen. Linder varnar för storslagna planer som ska förverkligas med hjälp av stat och politik. Att hålla sig vaken under Reinfeldts regeringsförklaringar har alltid krävt övermänskliga krafter, men Linder försöker göra visionslösheten till en dygd. Hellre jobbskatteavdrag än Gulag. ”En gemensam nämnare är att både hallucinationen och visionen uppfattas som verkliga av dem som har dessa upplevelser”, skrev Linder sedan på Twitter.
Och det finns onekligen drag av galenskap i det där med politisk vision. Men inte någon galenskap som Charlie Sheen kan uttrycka eller en psykotisk ballerina hallucinera fram. Inte heller den som handlar om att knäcka ägg för att göra en tillrättalagd centralstyrd omelett som i Svenska Dagbladets mardrömmar.
Vision betyder ”att se”. Att kunna se samhället både som det är och hur det skulle kunna vara. Att helt enkelt kunna säga: varför inte? Oljefritt samhälle. Grönt folkhem. Avskaffad barnfattigdom. Det borde gå. Varför inte?
Och att det är där man börjar. Inte i Anders Borgs budgetramar – vilket lika mycket gäller dem som börjar i krav på att förstora Anders Borgs budgetramar. ”Vi socialdemokrater måste våga höja skatten”. Varför då? Bara för att något är impopulärt är det inte modigt. Vad vill ni genomföra för reformer? Börja där. Inte i utrymmet.
Socialdemokratin brukade vara bra på detta. Nu är den utslagen från regeringsmakten i nästan hela Europa.
Den före detta brittiske utrikesministern David Miliband höll i veckan ett föredrag på London school of economics om europeisk socialdemokrati. Sedan 1920-talet har varje framgångsrikt socialdemokratiskt program innehållit tre ting, enligt Miliband. Ökad trygghet mot faror och risker, mer makt över det egna livet och starkare samhällen som människor kan leva sina liv i. Alla dessa löften har de senaste åren kommit under press från ekonomisk och social förändring. Socialdemokratin kan inte längre leverera och vad som fungerade under en era av låg inflation och hög tillväxt är inte samma sak som kommer att fungera när världsekonomin nu står i låg tillväxt och hög inflationsrisk.
Bara det kräver en ny vision.
Den amerikanske presidenten Franklin Delano Roosevelt sa att ”djärvt ihållande experimenterande” skulle ta världen ur trettiotalskrisen. Och sedan gjorde han det.
– Men, jag vill inte vara bland galna människor, sa Alice till katten i Underlandet.
– Åh, det kan du inte göra något åt. Här är vi alla galna, svarade katten, Jag är galen. Du är galen.
– Hur vet du att jag är galen? Sa Alice.
– Det måste du vara. Annars hade du inte kommit hit.
Så är det faktiskt också i politiken.