Reinfeldt bygger ett nytt klass-samhälle
Mona Sahlin har under valkampanjen använt ett citat som påstås ingå i Karl Marx samling av vackra, poetiska formuleringar.
Några politiska skribenter i det ideologiska hemvärnet förfasade sig över Sahlin: Citera Marx, det doftar ju stalinism.
Jag kommer att tänka på Nils Karleby, den socialdemokratiska elitens evige favoritideolog.
Efter en av redaktör Karlebys stora ideologiska predikotexter fick han brev från ett par läsare:
”Ge fan i Marx. Skriv om sill och potatis i stället”.
Valrörelsen, särskilt den mediala, har drypt av sill och potatis, det vill säga opinionsmätningar och nonsens. Sahlins utflykt till Marx är ett av få lyckliga undantag. Något associerar den till de klasskonflikter som bär upp valrörelsens lätt urskiljbara undertext.
Moderaterna driver en i ordets sämre mening populistisk kampanj: De ”samhällsbärande” mot ”bidragstagarna”.
Vi mot dem.
Budskapet står och dallrar alldeles i närheten av Sverigedemokraternas.
De av Moderaterna utpekade ”bidragstagarna” (och här gör jag givetvis undantag för det oändligt resursslukande finanskapitalet) deklasseras moraliskt och ekonomiskt.
Egentligen är många av dem fuskare; de vill inte arbeta; de skor sig på oss andra; ekot dånar från det tidiga 1900-talets politiska höger och från Fredrik Reinfeldt den yngre.
Social stigmatisering ska legitimera ekonomisk bestraffning mot de socialt särskilt utsatta.
Långtidssjuka utsätts för ekonomiska sanktioner och förnedrande myndighetsgranskning; några ytterst få slussas in i marginellt arbete till usla löner.
Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft.
Arbetsgivare tackar, som TCO visat i en utredning, nej till icke högproduktiva medborgare. Efter fyra år med Reinfeldt sjunker följaktligen sysselsättningsgraden medan utanförskapet växer.
Den moderata strategin är noggrant uttänkt och redovisad i regeringsdokument.
Urholkad A-kassa, försvagat fack, hög arbetslöshet och försämrade sociala försäkringar är effektiva instrument för att fördjupa ekonomiska inkomstklyftor.
En låglönemarknad tar fäste i den privata, lågproduktiva tjänstesektorn. De arbetande fattiga blir framöver ett stort skikt hos oss, som i andra liberalkapitalistiska länder.
Dessa lågavlönade kan inte betala för privat lönegaranti eller privat skydd mot arbetslöshet.
Priset från försäkringsbolagen skulle bli skyhögt.
De båda socialdemokratiska idéhistorikerna Anders Nilsson och Örjan Nyström hänvisar till ”den generella välfärdspolitikens järnhårda lag”, som utlöses av drastiskt ökande inkomstklyftor. En allt mer välbeställd och gynnad medelklass efterfrågar allt fler exklusiva tjänster som inte ryms inom den generella välfärdspolitiken.
Effekten blir att denna medelklass, som i Stockholm, säger upp kontraktet med välfärdssamhället (och därmed med socialdemokratin) och söker privata lösningar inom utbildning och vård.
Spegelbilden av detta blir social nedrustning för den fattigare delen av befolkningen och utarmning av exempelvis förorterna.
Den moderata regeringen uppmuntrar den sociala segregationen med gigantiska skattesänkningar och privatiseringar.
Fortsatt borgerligt styre kommer med största säkerhet att innebära drastiska nedskärningar av transfereringarna och därmed följer en upplösning av de sociala trygghetssystemen.
Fredrik Reinfeldt och hans finansminister tonar fram som kontrollerat svala teknokrater men de är också hårdföra ideologer, inriktade på att efter decennier av socialdemokratisk hegemoni utkräva grundlig borgerlig revansch.
För den sakens skull bygger de med framgång en allians ovanifrån.
Till den räknas runt två tredjedelar av befolkningen; den sista tredjedelen lämnas utanför: socialt marginaliserade och lågavlönade som utför servicejobben åt ”samhällsbärarna”.
Rut-modellens herrskap och tjänstefolk kan stå som symbol för högerns dröm om den lyckliga samhällshierarkin.