När Sverige brinner är det Kim som släcker

Med för få brandmän hotas din trygghet

NYKVARN. “Fram till slutet av detta århundrade kommer det enligt beräkningarna ske närmare en fördubbling i antal dagar med stor brandrisk i sydöstra Sverige”, lyder en mening i betänkandet av 2018 års statliga skogsbrandsutredning.

En av många rapporter efter den sommaren då Sverige drabbades av över 300 mark- och skogsbränder.

Där finns torra formuleringar om den globala uppvärmningens effekt på Sverige.

Meningarna rymmer inget av slitet och riskerna för de som bekämpar skogsbränderna. Om dragkampen om resurser 2018, besvikelsen när utrustningsdepåer gapade tomma, om stressen över bristen på folk, på samordning. Om jubelropen när Sverige undsattes av polska brandmän. Om civila som ryckte in med mat och släckhjälp.

Om hur nyckfull en skogsbrand kan vara, när ett område till synes är släckt, värmen klättrar upp genom träden och resulterar i fasansfulla toppbränder som sprider sig med rasande fart. Den tysta faran i plötsligt fallande träd, som förlorat sin kraft när rötterna förvandlats till glödande kol.

Det är höst, och sommarens värme känns avlägsen. Men det är just då vi borde blicka framåt. För den kommunala räddningstjänsten står inför stora utmaningar. Fyra av fem har svårt att rekrytera deltidsbrandmän, som i krislägen gör hela skillnaden.

– Tittar man på övertiden för bränder 2018 så var det i taket. Om det brinner framför dig, det är ju inte så att du checkar ut när passet är slut och säger tack och hej. Man jobbar på, sover minsta möjliga och kommer tillbaka, säger brandmannen Kim Ekman.

Det finns inget som slår det. När man hinner rädda människor.

Kim Ekman har en speciell insyn i vardagen för en brandman. Han jobbar heltid som styrkeledare i Södertälje, och därtill 25 procent som deltidsbrandman med stationsansvar i Nykvarn.

Med ett skratt konstaterar Kim att han troligtvis arbetar närmare 160 procent, eftersom det administrativa ansvaret tillkommer. Jour har han minst var fjärde vecka.

– Går larmet på min personsökare, då har jag fem minuter på mig att vara iväg med brandbilen, säger han.

Det gäller oavsett om han står i duschen, ligger och sover, eller sitter på läktaren på barnens fotbollsmatch. Kläderna måste ligga framme, det får inte vara is på bilrutan. Det är ständig beredskap, som måste byggas in i samhällsplaneringen. Vi ska återkomma till det.

När Kim berättar blir det tydligt att brandmansyrket i mångt och mycket handlar om att få göra skillnad och hjälpa folk.

– Det finns inget som slår det. När man hinner rädda människor. Eller när en familj till exempel tror att de ska förlora sitt hus i en brand, och så lyckas man begränsa skadan i tid. Den glädjen, den tar man med sig, säger han.

De gånger han känt sig frustrerad har det just handlat om bristande resurser.

– När vi inte har folk eller utrustning nog när det verkligen är bråttom. I deltidsrollen har jag också känt mig frustrerad över att jag inte haft resurser från kommunen att stötta personalen tillräckligt.

Kim Ekman visar runt på stationen för deltidsbrandmännen i Nykvarn. Från kökspentryt ut till gymmet och omklädningsrummen (kvinnliga brandmän har en egen liten bastu) och så det rymliga garaget, där en släckbil, en tankbil, en båt och en jeep står redo.

Utrustningen är iordningställd. Brytverktyg, pumpar, skyltar för att hejda trafik, jättelika fläktar, den lilla flotten kallad “plankan”, som används för att bogsera människor ur hav och sjöar. Påminnelsen om hur brett brandmän arbetar, inte minst förebyggande.

De är först på plats vid trafikolyckor, självmordslarm, när träd fallit över vägar, undsätter nödställda, hanterar kemiska läckage, släcker alla typer av bränder. Listan fortsätter. En brandman får också se det mesta.

– Jag kan vara ganska blödig privat, särskilt när det gäller barn som drabbas, men i jobbrollen så har jag lätt att fokusera och se till jobbet blir gjort, säger Kim.

Han beskriver ett skifte inom kåren. Att det inte alls är så där macho som det var när han först började, på 90-talet. Man pratar om det man upplevt under utryckningen, ser till att det följs upp och man tar hand om varandra. Gemenskapen gör trevliga avtryck på stationen.

På altanen finns bord och stolar där gruppen ätit middag tillsammans. Fotografier av glatt leende brandmän pryder väggarna, och där finns en hylla med troféer från olika idrottscuper.

Men svårigheterna med att bemanna stationen är många. Till att börja med eftersom urvalet är litet. På grund av tidsaspekten vid utryckning får man inte arbeta för långt ifrån stationen. Det ställer också krav på arbetsgivare, som ska tolerera att medarbetaren släpper allt och sticker iväg när det går larm. Den ekonomiska ersättningen är en del.

– Klart att lönen påverkar! Det ska märkas att det kommer in extra tusenlappar när man ställer om livet för att ha jour, säger Kim.

Folk ska veta att det gör skillnad att komma förbi med mat eller kaffe. I de lägena behöver man all energi man kan få.

Men framför allt måste kommunerna vara med och från början planera in deltidsbrandmännen, poängterar han.

– Säg att du lägger ut en vaktmästartjänst på en skola. Då kan det redan från början ingå en deltidstjänst som brandman. Det finns säkert många som skulle tycka att det var kul och spännande med ett jobb som erbjuder den variationen.

Självklart finns det kommunala tjänster som passar bättre och sämre för ständig beredskap. Inom vården kan man inte bara lämna patienter eller brukare och dra iväg. Med andra typer av tjänster kan det fungera bättre.

Men det är en planering som måste göras, för bristen på deltidsbrandmän försvagar en station. Personalen måste gå in och täcka upp deltidstjänsterna i beredskapen, och i längden sliter det på medarbetarna.

Facit av de stora klimatrapporterna är att världen måste ställa om och anpassa, på alla nivåer. På måndagen rapporterade DN om hur kuststaden Göteborg rustar för extremväder. Att förbereda för brandsäsonger, i nutid och framtid, är ett annat steg. När en skogsbrand tar fart är snabbheten nyckeln, att hastigt kunna kringskära elden. Ju större den tillåts växa, desto farligare blir det. När bränder rasar sätts hela samhällen på prov.

– Folk ska veta att det gör stor skillnad när man hjälper till. Det gäller självklart de som rycker in och hjälper till att släcka. Men även att komma förbi med mat eller kaffe. I de lägena behöver man all energi man kan få, säger Kim.

Om ni brandmän inte har resurserna ni behöver i krislägen, vilka är det då som får betala?

Kim blir tyst en stund.

– Det är ju vi allihop, säger han till slut.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.