I den tyska natten ser vi det värsta av Europa

Elbilen sitter fast, det är nu det tar slut

Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande.

Jag har bara en bil kvar, säger mannen på uthyrningen och skjuter ett par nycklar över disken. Vi är försenade till Stuttgart, bagaget tog en dryg timme extra på sig och de har gett bort vår Skoda Octavia.

På pappret får vi en elbil. I praktiken är det snarare ett slags kapsel, en liten valnöt i plåt med plats för två.

Det här är inte en berättelse om det enade Europa och den fria rörligheten. Det är inte heller en redogörelse för vår färd genom det idylliskt kuperade tyska landskapet, sömlöst över floden in i Frankrike och EU:s maktcentrum i Strasbourg.

Denna text är ett vittnesmål om hur det är att vara unga och vilsna på en kontinent som känns alldeles för stor, beroende av framtidens teknik och samtidigt hjälplösa inför modernitetens mysterium.

Det har blivit mörkt ute när vi till sist kommer ut på Autobahn. Det finns inga lampor längs med motorvägarna, allt vi ser är arga röda baklyktor som stirrar på oss när vi blir omkörda.

Vår farkost är inte gjord för dessa hastigheter.

Efter en timmes färd börjar valnöten tappa suget. Klockan 23 hittar vi en stängd mack med snabbladdare. Det är nollgradigt och öde ute, enda sällskapet är en lastbilschaffis som gör sitt i diket en bit bort.

Vid det laget vet vi inte att vi kommer bli kvar på den här macken i 90 minuter.

Drygt fem minuter ägnas åt att försöka begripa hur man får i gång laddstolpen. En kvart läggs sedan på att försöka få fast sladden i bilen. Vid det här laget har lederna i fingrarna börjat knaka av kylan. Ytterligare tio minuter ägnas åt att få bilen att börja ladda.

Laddning i natten.

Vi spenderar en timme där i förar- respektive passagerarsätet, huttrande och med blickarna klistrade på skärmen där laddningen sakta stiger från 30-någonting procent mot fullt batteri.

Klockan är halv ett när vi är uppe i fyra fjärdedelar och vi tycker att det får räcka. Men farkosten håller inte med, den är inte mätt. Sladden sitter fast. Vi letar frenetiskt efter en dold knapp, låser och låser upp bilen, sliter, svär, bläddrar med frusna fingrar genom en tysk användarmanual, googlar frenetiskt.

Vi ringer resebyrån som bokade bilen och berättar att vi sitter fast i en laddstolpe på tyska vischan. Vet inte vad de ska göra åt den saken, men det känns bra att berätta för någon utomstående var vi är, om det är här det tar slut.

Tio minuter efter att bilen är fulladdad börjar vi fundera på att lägga i backen och slita oss fria. Då säger det klick. Laddstolpen verkar ha tröttnat på oss.

Halv två rullar vi in i ett tomt Strasbourg. Vi gråter inte, även om det varit nära ett par gånger. Ur bilstereon dånar ”Mambo no. 5”, farkosten är lika matt som passagerarna.

Europaparlamentets sista sammanträde för mandatperioden har inletts. Vi är redo, vi har sett verklighetens Europa i vitögat.

Nu kan det bara bli bättre.

Följ ämnen i artikeln