Jerry Williams inte en politisk artist

Turnén “Man måste ju få lira” blev Jerry Williams sista. På något sätt känns det så passande. I går kom nyheten att ännu en av det svenska samhällsbyggets ackompanjatörer har tystnat.

En konstnär är alltid på något vis en produkt av sin tid. Det gäller verkligen Jerry Williams, eller Erik Fernström.

I en tid som vår och i en bransch som rockmusiken borde en karriär som Jerry Williams vara omöjlig. Från arbetarhemmet i Solna till en av våra mest älskade artister.

Spelade med the Beatles

Tillsammans med bandet Violents spelade han på samma scener som The Beatles, innan bandet från Liverpoolbandet ens slagit igenom. Williams version av John Lennons "Working Class Hero" har blivit en svensk klassiker.

Han har spelat i alla folkparker som finns, på alla krogscener man kan tänka sig och inför busslast efter busslast med musikalbesökare från landet.

Han har spelat ända sedan rockmusiken alls kom till Sverige, och han har på något sätt alltid lyckats göra det på ett sätt som varit sant mot rockmusikens innersta väsen. Det där som på samma gång handlar om glädje, uppror, kåthet och framtidstro.

Populariteten skiftade

Från scenen kunde han berätta om hur populariteten skiftat och hur det kunde märkas i lobbyn till ännu ett turnéhotell. Direkt efter en succé var alla dörrar öppna och sviterna dekorerade med blommor. När radion inte längre spelade låtarna lika ofta blev rummen mindre och bemötandet svalare. Och när det gått riktigt lång tid krävde portiern förskottsbetalning.

Jerry Williams gjorde aldrig någon hemlighet av sin politiska övertygelse. Men han var knappast en politisk artist, om man med det menar någon som ropar stora ord från scenen.

Om vi i stället tänker att det är politik att ta sin publik på allvar och alltid arbeta så hårt det någonsin går för att hålla sin överreskommelse med dem är Jerry Williams kanske en av våra mest politiska artister.

Hårt arbete och respekt. Det är svårt att tänka sig vackrare minnesord.

Följ ämnen i artikeln