Landet där alla är socialdemokrater

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Fem i åtta hängde jag på låset till vallokalen i Katarina Norra skola, östra Södermalm.

– Kassan öppnar strax, sa en folkpartistisk valsedelsutdelare, misstänkt glad så tidigt. Han hade klätt sig som på den store Bertil Ohlins tid, överrock och homburghatt.

Annars verkade där mest vara moderata funktionärer, gnistrande av rakvatten redan före högmässan.

– De är ännu fler inne i skolan, viskade den socialdemokratiska valsedelsutdelaren. De går omkring och pekar och befaller. Som om de ägde stället.

Jag kände henne från vår lokala s-förening. Nu stod vi i den plötsligt höstliga morgonen och var lika nervösa. Jag hade tagit en lugnande tablett. Hon sa att hon var särskilt orolig för Stockholm, om moderaterna vann igen tänkte hon flytta till Värmland.

Tolv timmar senare var ordningen återställd.

Hur hade jag kunnat glömma att i detta världsunika land är alla människor innerst inne socialdemokrater. Mer eller mindre. Ibland retas de genom att rösta borgerligt. Men aldrig, aldrig så mycket att det blir systemskifte.

Så går en vecka och i dag är jag nervös för nästa val. Tyskland. Särskilt min första hemstad, Leipzig där nere i gamla öst.

Blir det äntligen vad en av de få framgångsrika östjournalisterna kallar ”första normala gemensamma Tysklandsvalet”?

Det talade man om redan 1990 direkt efter Murens fall. Våra utrikesexperter av typ Pierre Schori talade lyriskt om hur det befriade östra Tyskland naturligtvis skulle rösta socialdemokratiskt. Just i Leipzig hade ju fötts den socialdemokrati som så starkt påverkat Branting och den unga svenska arbetarrörelsen.

Så då åkte jag åter till Leipzig och lyckades hitta deras nystartade socialdemokratiska organisation inklämd i ett hus där det förut var kommunistisk partiskola. Och så röstade människorna i Leipzig och östra Tyskland tacksamt på högerns Helmut Kohl som gett dem återförening och D-mark.

Men nu? Tomater och ägg från yttersta vänstern mötte årets högerkandidat Stoiber när han skulle tala i Leipzig. Hade jag inte just fått brev från gamla Leipzigbor om fredliga demonstrationer mot extremism?

Det är det minsta man kan begära av dagens val: nej till extremism.

Tyskarna bryr sig om oss – bryr vi oss om tyskarna?

I fredagens final valtalade Göran Persson hos de tyska socialdemokraterna på någorlunda deras språk. Då hade jag redan mött det partiets utsända observatörer här på Perssons valmöten.

Stora veckomagasinet Der Spiegel hade en hitsänd man som skrev klarsynt före valet: ”Oppositionen är svag ? moderatledaren anses vara en torr teknokrat.”

Och ännu mer ansedda Die Zeit påminner nu efteråt att det var de svenska liberalerna som hade den ”sensationella” framgången, efter ”måttfull” satsning på integrationsfrågan.

I svenska medier (med undantag för radions P 1) får det däremot bli hur slafsigt som helst med det tyska.

Jag glömmer inte tv-reportern från sommarens final i fotbolls-VM. Inte många rätt när han uttalade några tyska ord. Tyska nationalsången påstod han var av Beethoven (Haydn är det).

Och när landets största morgontidning förra söndagen satsade på en bilaga om Berlin blev det fel i nästan varenda bildtext.

Sådant skulle svenska journalister inte släppa ifrån sig om det gällt New York.

Det var också på den stora morgontidningen en tidigare redaktionschef hördes säga: ”Var det öst eller väst som byggde Berlinmuren?”

Det fallet finns beskrivet av Jan Mosander, tidigare Tysklandskorre, i en ny bok om Berlin. Han kan ju det tyska. Men plötsligt på en sida dyker gamle Kohl upp felstavad.

Dieter Strand