Mot avgrunden eller regeringsmakten?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är ingen jävla ordning i vänsterpartiet. Marschen mot den politiska avgrunden har återupptagits.
Vänsterpartiets ledning, Lars Ohly och hela verkställande utskottet, VU, har
hotat att avgå efter kritik från den egna partistyrelsen. Det avslöjas i Svenska Dagbladet som läst en intern rapport från valberedningen.
Personstrider, smutskastning och olika läger som bekrigar varandra, så beskrivs situationen inför kongressen i januari. Många ledande personer lämnar då sina uppdrag. Medlemmar, hela föreningar och väljare flyr partiet. Sedan Lars Ohly trädde till i februari 2004 har opinionssiffrorna halverats.
Inte bara vänsterns framtid står på spel utan också regeringsmakten. Ett splittrat och försvagat vänsterparti som åker ur riksdagen rullar ut mattan för Fredrik Reinfeldt och alliansen.
Lars Ohly försöker hålla ihop och rädda partiet. Kongressen blir avgörande. Inför den formerar sig nu traditionalisterna, som ser principer och ideologiska teser som icke förhandlingsbara, och förnyarna som vill driva realpolitik för att få makt att praktiskt förändra samhället.
Skillnaderna uppenbaras tydligt i det
ekonomiska policydokument som en arbetsgrupp, med stor hjälp av bland andra Ung
vänsters förra ordförande Ali Esbati, skrivit inför kongressen. Där är vänstern klart på
väg tillbaka till en gammal kommunistinfluerad överbudspolitik. Förslagen går helt på
kollisionskurs med den ekonomiska politik partiet fört i åtta år i budgetuppgörelserna med regeringen. Policyn har skickats iväg på remiss.
Vänstern är historiskt riksdagens överbudspopulister, men inför nittiotalet hände något. Jag letar upp nyckelpersonen bakom detta paradigmskifte och möter Lars Bäckström, riksdagsman från Uddevalla. Han kallas räknenisse och ordningsman, är ledare för riksdagsgruppen, ekonomisk talesman och budgetförhandlar med regeringen. Inför hans krav att alla löften ska vara finansierade finner aldrig ett överbud nåd.
Han säger frankt att kortsiktigt är reformerna i partiets valplattform ogenomförbara. Bara kravet på 200?000 nya jobb kostar till exempel allt från 40 till 73 miljarder kronor, beroende på hur många av dem som rekryteras som har a-kassa.
–?Valplattformens förslag med fler anställda och högre kvalitet i offentlig sektor konkurrerar om samma pengar som till exempel kortare arbetstid och högre kvinnolöner. Det går inte. Det ryms inte under fyra år, säger räknenissen Bäckström.
Traditionalisterna är i uppror mot det regeringssamarbete Lars Bäckström representerar. De har inte glömt ”knivhugget i ryggen” när s-regeringen övergav vänstern och gjorde upp med centern om krispolitiken 1995. Inte glömt att Schymans löften om minskade klyftor, högre kvinnolöner, kortare arbetstid aldrig infriats. I valet 2002 förlorade (v) en tredjedel av rösterna. Sedan rensade kongressen 2004 ut förnyarna.
Partistyrelsen och riksdagsgruppen representerar två ideologiska synsätt, nästan två olika partier. Lars Ohly och VU har hamnat i onåd hos bägge.
”Krisen är politisk. Den handlar om partiets identitet”, skriver EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt i Norrskensflamman inför kongressen.
Åsikterna inför kongressen går isär. ”Det blir strid. Vi kan inte fortsätta kompromissa med våra ideologiska principer.
Partiet är i upplösning”, säger några jag talat med. Andra att ”Ohlys enda chans är att sträcka ut handen till försoning med förnyarna. Det blir ingen armbrytning. En splittring ger bara Reinfeldt makten”. För allt fler vänsterpartister hägrar också regeringsmakten. De talar om ”en norsk lösning”. Där sitter socialdemokratiska arbeiderpartiet i regering med sosialistisk venstre och mittenpartiet sentern.
–?Får vi en vänstermajoritet är det mest naturliga att välja en norsk lösning, säger Lars Bäckström och ler pillemariskt.
Naturligt för vilket vänsterparti, kan man undra. 2006 års kongress kommer inte att lösa konflikterna inom vänstern – men kanske sopa dem under mattan över valet.