En fredlig stormning
Olle Svenning på plats i Paris
Paris Republikplatsen hade öppnat för stor folkfest i torsdags. Väldiga ballonger med fackliga slagord flög runt i vårluften. Skrällande musik blandade brasiliansk samba och fransk rap med den eviga sången om Comandante Guevara som kommer nedridande från bergen. Stekosen från merguez-korvarna la tung dimma över de fackliga aktivisterna.
Jag upptäckte ett tungt massivt hus med skylten: Arbetsförmedling. Den var igenbommad och förvandlad till viloplats för clocharderna, uteliggarna.
Det finns inga arbeten att fördela, två och en halv miljon fransmän står utanför och de blir dramatiskt fler.
”Det är inte vår kris – det är deras”, stod det på banderoller, som visade bilder på de mäktigaste bolagen, CAC40. De har delat ut svindlade bonusar och håvade i fjol in hundratals miljarder.
Bland de många hundra tusen som ordnade sig i täta led fanns vitklädda läkare, psykiater, upprörda över den privatiserade och avhumaniserade vården. Daniel Cohn-Bendit, som har drygt fyrtio års demonstrationsvana, samsades med ungdomar, från det allt mer framgångsrika antikapitalistiska partiet och de sensationellt många från den privata industrin.
”Varken fattig eller kuvad”, skanderade gul-svarta från Solidaritet. De tyngsta facken, CFDT och CGT, höll fram enighetskraven om anständiga löner, offentliga insatser för att skapa jobb om en a-kassa som omfattar alla, inte bara som i dag drygt fyrtio procent.
”Vi betalar inte” dundrade talkörer, som i en Dario Fo-pjäs, rakt in i hjärtat av Paris.
Efter den förra massmanifestationen, för två månader sedan, tvingades högerregeringen dela ut 26 miljarder till sociala insatser, dock en bråkdel av subventionerna till finansvärlden och bolagen.
– Inte ett öre, inte en eftergift den här gången, sa premiärminister François Fillon före demonstrationerna. Han ändrade inte en stavelse i en lång intervju i Sarkozys tv-kanal efter manifestationerna. Den sortens tondöva svar gör regelmässigt slut på franska regeringschefer.
Marschen passerade, glatt sjungande, Bastiljen. Stormning förestår inte; regeringen ska bara tvingas förhandla en gång till och då skriva om saneringspolitiken: slut på de enorma skatteförmånerna för fåtalet och på utförsäljningen och privatiseringen av de sociala rättigheterna. Respekt för det som kallas ”den prekära generationen”: arbetslösa ungdomar, papperslösa flyktingar, hemlösa som vräkts från den antisociala bostadsmarknaden.
Sarkozy blev president på att värva högerextremistiska väljare och lova ”bryta” med den franska modellen, helt enkelt byta den till anglosaxisk kapitalism. Arbetarreaktionärer flyr honom och medborgarna skyr marknadsliberalism. De vill helt enkelt bryta med Sarkozy. För den delen också med den bleka krishantering som EU-ledarna samlas kring i Bryssel.