EU-valen har inte ägt rum

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-14

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

14 juni 2009. Europa-val kallades det. I vallokalen, Klara norra, fanns ändå bara de gamla vanliga namnen och partierna att välja mellan: Svensson, Ek, Ulvskog, Hökmark och så Svensson igen. Inte ett spår av alternativ för den som vill rösta europeiskt.

Varför kan vi inte rösta på EU-kandidater som Daniel Cohn-Bendit, mannen som 1968 var med om att bygga revolution och som numera vill konstruera ett grönt Europa? Eller på Rita Borsellino, antimaffia-organisatör på Sicilien? På Fiona Hall, liberal antikrigsaktivist, eller Margrete Auken, Socialistisk folkeparti?

Ett Europa-val som inte låter oss rösta europeiskt kan man inte ta på riktigt stort allvar. Det är kanske därför folk väljer att kryssa Svensson, från Gränna.

Låna in politiker

De nationella partierna förblir nationella, också när de uppmanar oss besluta om Europas framtid. Kunde ändå inte partierna pröva andra européer på sina valsedlar?

Socialdemokraterna borde låna in George Papandreou från det framgångsrika grekiska Pasok.

Vänsterpartiet kunde lansera Olivier Besancenot, den revolutionära brevbäraren som sveper åt sig massor av ungdomsröster.

Moderaterna pröva en kandidat från spanska Partido Popular, som kan driva vinnande EU-kampanjer.

En gång i tiden öppnade den italienska vänstern för ”utländska kandidater” i EU-valen. Numera existerar det ingen vänster i Italien. Kanske skrämmer det exemplet.

Självuppgivenhet

Ett normalt parlamentariskt val ställer två huvudkandidater mot varandra som möjliga regeringschefer. EU saknar alternativ. Mot EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som under åren förändrats från glödande maoist till platt konservativ, stod ingen.

Tre av ledarna för stora (nåja) socialdemokratiska partier lät omvälja Barroso innan EU-valen ägt rum.

Bland socialdemokrater var det främst geronter som Mario Soares, Felipe González och Lionel Jospin som protesterade kraftfullt mot denna självuppgivenhet.

Cohn-Bendit kämpar, som för fyrtio år sedan, för att avsätta Barroso och räknar in hjälp från en del liberaler och vänsterpolitiker. Kampanjen väger lätt. När Angela Merkel i torsdag mötte Nicolas Sarkozy beslutade de dela ut EU-kommissionen till Barroso, lättstyrd, passiv – en av Irakkrigets aktivister. Vänstern kompenseras en smula, som brukligt. Sarkozy bjuder Felipe González att bli ordförande för EU. I värsta fall fortsätter också den vanliga byteshandeln mellan högern och socialdemokraterna om talmansposter, platser i kommission och utskott.

Högerns kliv borde skrämma

För de som tror på Europa borde högerns tunga och väldiga kliv in i EU-parlamentet vara något skräckinjagande. Med Angela Merkels CDU som främsta undantag är det den nationella högern som fått ta emot folkets hyllningar. Mariano Rajoys spanska folkparti kämpar lika starkt mot europeisk federalism som mot rätt till abort och jämställdhet. Silvio Berlusconi bygger sin, på en gång hedonistiska och hycklande, autokrati starkt avskild från EU. Nicolas Sarkozy har grävt upp gaullistisk EU-skepsis och statligt skydd för de nationella industrierna.

Den brittiska högern flyttar ut från den konservativa Europagemenskapen för att förena sig med reaktionära urtidsandar som de polska bröderna Kaczynski, möjligen också Dansk folkeparti.

Denna nya högerallians vill egentligen lämna hela EU, om den vill bli något annat än en stor varumarknad.

En konstruktion

Det svenska EU-ordförandeskap-et borde darra till inför de olika högergrupperingarnas erövrande av Europa.

Den här hemma så beundrade Anders Borg riskerar göra sig en smula löjlig om han föreslår Berlusconi och David Cameron hårda regleringar av finansmarknaden.

Andreas Carlgren med sina miljöambitioner riskerar samma behandling.

Om det hos Tobias Billström finns något spår kvar av humana idéer om flykting- och invandrarpolitiken kommer det att sopas igen av Sarkozy och hans bröder. De vann ju EU-valet delvis med samma agenda som mer hårdföra högerextremister och xenofober.

En gång i tiden skrev filosofen Jean Baudrillard, en bok med titeln ”Gulfkriget har inte ägt rum”. Kriget var en medial konstruktion. Kanske är det samma sak med EU-valen.

Följ ämnen i artikeln