ÅSIKT

Kristerssons stil gör M irrelevant

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Björn Lindahl / AFTONBLADET / 75436

De brittiska konservativa kallas ibland "The Nasty Party", det otäcka partiet. Många har bilden av att de är överklass, är okänsliga, exkluderar minoriteter och har problem med kvinnor. En inte helt orättvis beskrivning, med andra ord.

"Ja, vi har gjort framsteg, men låt oss inte lura oss själva. Det är långt kvar innan vi kan återvända till regeringen. Det finns mycket vi behöver förändra i vårt parti. (...) Ni vet vad vissa människor kallar oss: det otäcka partiet" sa nuvarande premiärminister Theresa May på de konservativas partikonferens 2002. Ombuden uppges ha chockats svårt.

Enligt partiets självbild var de världens mest framgångsrika högerparti, under Margaret Thatcher hade de stått vid frontlinjen i den nyliberala världsrevolutionen. De var Winston Churchills parti, hade vunnit andra världskriget och byggt det moderna Storbritannien - den moderna världen till och med. Och här kommer Theresa May och kallar dem "det otäcka partiet", det kan väl ingen på allvar tycka?

Tony Blair vann

Eh, jo. Väljarna avskydde dem, det var till stor del därför New Labour och Tony Blair hade vunnit en jordskredsseger 1997 och vridit makten ur händerna på högern. När May höll sitt tal på konferensen i Bournemouth i oktober 2002 stod Blair på höjden av sin makt efter ännu en storseger året innan. Theresa May inledde med att kalla sitt parti "helt enkelt oattraktivt" för väljarna. Det blev startskottet för en lång resa av omprövning och nytänkande innan de konservativa 2010 med David Cameron i spetsen återfick väljarnas förtroende och kunde bilda regering.

Deras svenska systerparti, Moderaterna, borde kanske ta lärdom. Ett politiskt partis självbild och väljarnas uppfattning är helt olika saker och Ulf Kristersson verkar vara på väg att inta undervattensläge.

Moderaterna fick 2010 över trettio procent av rösterna och hade ett nära samarbete med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. I dag når de inte upp till ens tjugo procent och måste förlita sig på Jimmie Åkesson för att få politiskt inflytande.

Kristersson kastar loss

När Ulf Kristersson i veckan höll jultal hade han kastat loss från den parlamentariska verkligheten. Han argumenterade som om Alliansen fortfarande finns och skulle kunna regera utan att SD får igenom några krav trots att Jimmie Åkesson tydligt förklarat att han inte tänker agera dörrmatta. Det påminner lite om situationen direkt efter valet när Kristersson obstinat hävdade att 143 alliansmandat var fler än 144 rödgröna trots att SD inte ingick i det borgerliga samarbetet.

Ulf Kristersson lade i sitt jultal stor tonvikt vid ideologi och vill nu återlansera partiet som "liberalkonservativt" i ett nytt idéprogram.

– Vi är nyfiket optimistiska om framtiden, men vi har respekt för historiens många lärdomar sa han.

Själva begreppet "liberalkonservativ" är en idéhistorisk självmotsägelse då konservatism och liberalism inte bara är konkurerande idéströmningar utan på många sätt, som i synen på individen och staten, närmast varandras motsatser. Men Moderaterna har, trots detta, lyckats hålla ihop en koalition av stridande viljor.

Förstör husfriden

Två trender förstör husfriden. När politiken rör sig från höger-vänsterskalan mot feminism, mångfald och miljö skär den nya konfliktlinjen precis genom den gamla smärtpunkten där konservativa och liberala idéer möts. Det hade kanske fungerat trots detta om inte Socialdemokraterna haft den dåliga smaken att säcka ihop just nu. Det verkliga kittet i Moderaterna är inte den "liberalkonservativa" ideologin utan motståndet mot arbetarerörelsen. Det var därför Allmänna Valmansförbundet, Moderaternas föregångare, grundades 1904 och så är det fortfarande. Men med Stefan Löfven på bara trettio procent räcker inte hatet mot "såssarna" att bygga ett helt parti på.

Dessutom har Moderaterna i budgeten nu drivit igenom en lång rad krav som förstärker bilden av dem som hänsynslösa och verklighetsfrånvända. De skär ner miljöpolitiken med två miljarder och avskaffar skatten på flyresor mitt i klimatkrisen.

Det otäcka partiet

Jämställdhetsmyndigheten och Delegationen mot segregation läggs ner. Kommunerna förlorar en halv miljard för att anställa långtidsarbetslösa och stödet till barn från studieovana hem tas bort. Konsekvenserna kommer att drabba i stort och smått, från hyresrätter som inte byggs och sämre arbetsmiljö till barn som inte får gå på museum. Flera myndighetschefer har varnat för att de inte kommer att hinna sparka alla i tid. Men Moderaterna rycker bara på axlarna.

"Tha Nasty Party", det otäcka partiet.

När man pratar med ledande Moderater verkar suget efter ett partiledarval vara ganska svagt, men rimligen finns en gräns för hur mycket Ulf Kristersson kan förlora innan han träffar kaklet. Han har redan misslyckats i valet, splittrat Alliansen med sin SD-flirt och har ett internt uppror i Skåne på halsen. Om han inte blir statsminister nu, vilket ärligt talat inte verkar så sannolikt, måste Moderaterna ställa sig frågan hur troligt det är att han kan vinna valet 2022?

Argt, hårt och långt till höger

En försvårande omständighet för Kristersson är att många av de missgrepp som håller på att göra Moderaterna irrelevanta handlar om ledarstil. Han låtsades efter valet att han var en vinnare och krävde att Löfven omedelbart skulle avgå vilket höjde förväntningarna bland hans sympatisörer. Sen ställde han ultimatum till Centern och Liberalerna på Facebook och blev nedröstad som statsminister. Han har efterfrågat "vuxna i rummet" men låter sina riksdagsledamöter härja i sociala medier på ett sätt som gör dem svåra att skilja från sverigedemokrater. Att han inte ens markerar när Moderaternas nätaktivister i stor skala ger sig på C och L är en gåta.

Under Kristerssons ledning håller Moderaterna på att bli argare, hårdare, längre åt höger, mer splittrade och med allt färre vänner. Någon i partiet borde kanske fundera på om detta verkligen är bra.

avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM