”Jag hoppas Marita Ulvskog gör upp med mygelkulturen”

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Långt innan jag blev medlem i det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, brukade jag och mina två syskon gå på läxläsning i SSU varje söndag. Vi var många ungdomar som kom till lokalen och fick hjälp av äldre SSU:are och av andra, som till exempel dåvarande miljöministern Kjell Larsson.

Hälften av ungdomarna kom från svenska familjer vars föräldrar inte hade någon högskoleutbildning och inte kunde hjälpa sina barn med deras läxor. Den andra hälften hade föräldrar som inte kunde svenska språket och därmed inte förstod barnens skolböcker.

På SSU:s läxläsning fick vi ständigt höra att vi var duktiga och skulle klara av studierna. De hade höga krav på oss och vi ville inte göra dem besvikna. Genom läxläsningen såg vi vad solidaritet betydde. Vid sidan av läxläsningen bedrev SSU också ett ungdomskafé på fredags- och lördagsnätter. På kaféet kom SSU i kontakt med ungdomar som aldrig skulle ha kommit på ett politiskt möte.

Läxläsningen och SSU:s ungdoms­kafé var kända bland alla ungdomar i området. Våra föräldrar var stolta över att vi var medlemmar i en organisation som hjälpte oss att bli bättre i skolan. Ingen såg SSU som en språngbräda i den egna karriären. För mig betydde alltså SSU kunskap, gemenskap och personlig utveckling. Därför blir jag så ledsen över de senaste veckornas skriverier om fifflet.

Av rapporteringen får man intrycket att alla som har varit med i SSU är fifflare. Så är det självklart inte. Jag har träffat och hört talas om flera SSU:are som under många år har försökt bekämpa fusket i SSU.

När jag blev aktiv i ungdomsförbundet upptäckte jag att SSU-distriktet i Stockholms stad inte alls var förtjusta i vår klubbs verksamhet. I distriktet ägnade man sig åt att skriva motioner och utarbeta strategier för att fördela de politiska posterna. Men det är inte många ungdomar som är intresserade av att ägna hela sin fritid åt att sitta på möten och diskutera sådana strategier.

SSU-distriktet värdesatte aldrig praktisk politik som kunde engagera ungdomar. Jag fick också höra berättas om två SSU:are vid namn Sussi och Marie-Lousie som alltid hade bråkat med SSU-

distriktet för att de inte ville fuska med bidragen.

Vi yngre fick lära oss att vara försiktiga med vilka papper vi skrev på eftersom det fanns många som redovisade falska uppgifter. De kommunala bidragen var en viktig orsak till fusket. Men minst lika viktigt var att uppblåsta medlemssiffror gav ombud till kongresser, representantskap och liknande.

1987 var fusket så omfattande att SSU-förbundet ogiltigförklarade kongressvalet i stockholms­distriktet. Dag Larsson som stod i spetsen för fuskkulturen på den tiden är i dag landstingsråd. Sussi och Marie-Louise försvann från politiken. Det är verkligen sorgligt att se att fusket har lönat sig.

De breda folkrörelsepartierna är ett fint och viktigt inslag i den svenska demokratin. Jag tror också att de politiska ungdomsförbunden har en viktig roll att fylla när det gäller att fostra demokratiska medborgare oavsett om medlemmarna fortsätter att vara politiskt aktiva som vuxna eller inte. Men om dessa organisationer ska ha någon betydelse måste de demokratiska spelreglerna respekteras som om de vore Guds ord.

Därför hoppas jag

verkligen att partisekreteraren Marita Ulvskog går till botten med den förfärliga mygelkultur som finns på sina håll inom det social­demokratiska partiet. Det sorgliga alternativet är att göra om hela partiet till ett till intet förpliktigande nätverk.

Emine Onatli (ledare@aftonbladet.se)