Måttstocken för hur vi bedöms är inte lika för alla

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hur kommer det sig att ingen ägnar maktstriden inom kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, det utrymme det förtjänar? Ett tidigare respekterat ungdomsförbund kommer inom kort att välja Charlie Weimers till ordförande, som en gång i tiden startat och lett det främlingsfientliga nätverket Engelbrekt.

Nätverket bedömdes vara en sådan fara för demokratin att tidningen Expo ägnade det ett helt nummer. Efter Engel­brekts upplösning försvann medlemmarna till bland annat Nationaldemokraterna för att där fortsätta smida planer för ett ”rent Sverige”.

Men medierna ligger lågt. Något enstaka nyhetsinslag var allt man mäktade med och då handlade de om hur flera distrikt har fuskat med medlemsavgifter för att avsätta den nuvarande ordföranden. Inga intervjuer med engelbrektare som kan berätta om Weimers åsikter. Ingen jakt på Göran Hägglunds åsikter om det lämpliga i att välja en gammal engelbrektare till ordförande i ungdomsförbundet.

Snart ska Charlie Weimers besöka skolor och andra samhällsinstitutioner för att predika sitt budskap. Jag hade hellre sett att den nuvarande ordföranden Erik Slottner hade fått fortsatt förtroende men motståndet från de inom förbundet som inte vill ha en öppet homosexuell ordförande blev tydligen för starkt.

Ett ungdomsförbund som däremot har hamnat i skottgluggen den senaste tiden är socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Likt ett politiskt första världskrig har unga SSU:are grävt ner sig i skyttegravsposteringar och därifrån skjutit skarpt mot allt som rör sig på fiendesidan. Ärvda oförrätter har blandats med nya, och gamla ideologiska strider har dammats av på nytt.

I själva verket är det inget att förundras över. Så brukar det vara när det vankas kongress. Inte heller är det någon nyhet att medlemssiffror sedan lång tid tillbaka används för att befästa makten. Tillvägagångssättet i sig är förbluffande enkelt. Forma allianser och blås sedan upp distriktens medlemsantal efter mottot: ju fler medlemmar desto fler kongressombud.

Alla politiska ungdomsförbund förfogar över denna kunskap och samtliga har någon gång utnyttjat systemet. I början av 1990-talet stod högerns ungdomsförbund för synderna. För två år sedan fick hela styrelsen för moderaternas ungdomsförbund i Gävleborg avgå efter att oegentligheter uppdagats med medlemsregistret. Men inte någon gång har drevet varit lika starkt som det som nu riktas mot SSU:s ordförande Ardalan Shekarabi.

Det måste finnas en bättre och mer djuplodad förklaring än att arbetarrörelsen är under den mediala luppen just nu. Den ende ungdomspolitiker som mig veterligt fått genomgå en liknande behandling var Ung vänsters förre ordförande Ali Esbati som till slut tvingades lämna posten efter att ha anklagats för att ”toppstyra” förbundet.

Två unga politiker med invandrarbakgrund kan alltså komma att avsluta sina förtroendeuppdrag på liknande sätt. Kan det vara så att deras etniska bakgrund har betydelse för på vilket sätt de betraktas i sina respektive förbund och i medierna?

Jag tror att

det är lika svårt för en invandrare att bli accepterad på en ledande post i ett förbund i Sverige som det är för en homosexuell att accepteras i KDU:s ungdomsförbund. Att måttstocken för hur vi bedöms inte är lika för alla är allmänt känt. Medieforskaren Ylva Brune har exempelvis visat att invandrare oftast förekommer i medierna när negativa nyheter skildras. Varför skulle mediernas behandling av ungdomspolitikerna Ali och Ardalan vara annorlunda? Många ungdomar med invandrarbakgrund har frågat mig om det är skillnad på folk och folk. Vad ska jag svara dem?

Emine Onatli (ledare@aftonbladet.se)