Jakten på Reepalu
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, har både kölhalats och tvingats springa gatlopp genom medierna, jagad som antisemit. Det har varit en olustig jakt. Bakgrunden är en intervju med Reepalu i samband med en artikelserie om antisemitismen i Malmö som publicerats i Skånska Dagbladet.
Jag känner inte Ilmar Reepalu, men som skribent på Sydsvenskans politiska redaktion har jag följt honom sedan han tillträdde som Malmös ”starke man” 1994 och fram till 2008. Under alla dessa år fanns det aldrig något som ens ledde till misstanken att han skulle stå för sådant som han nu anklagas för. Hade han gjort det så skulle han, med den vaksamhet mot varje uns av främlingsfientlighet och rasism som Sydsvenskan hade, och har, avslöjats i det finmaskiga bevakningsnätet.
När jag nu hört intervjun och läst allt jag kommit över i denna trista historia har jag fortfarande ingen anledning att tro att Ilmar Reepalu är judehatare. Okunnig, kanske, omedveten om den historiska kedja av tankefigurer som leder in i antisemitism, möjligen. Men mest naiv och ärlig. Och stressad.
Skånskans reporter hävdar att ”Ilmar Reepalu ville tala om Israels aggressiva politik medan jag ville tala om svenska medborgare som trakasseras på grund av sitt ursprung”. Den som lyssnar på frågorna och svaren får en mer nyanserad bild. Mer än om något annat talar Ilmar Reepalu om nödvändigheten av att bekämpa rasism varhelst den uppstår och vem den än riktas mot. Han betonar, mer än en gång, att internationell politik inte får dras in i den kommunala uppgiften.
Reepalu kan naturligtvis inte komma ifrån sin sammanblandning av sionism och antisemitism eller sina ord om att det hade varit bra om den judiska församlingen tagit avstånd från den israeliska krigföringen i Gaza. Detta har han beklagat och ångrat och gjort vad som rimligen kan begäras.
”Jag anser att det är fullständigt oacceptabelt att judar i Malmö ska trakasseras eller ställas till svars för vad staten Israel gör i Gaza”, skriver han den 30 januari, alltså två veckor innan han läxas upp av Mona Sahlin, en händelse som annars utmålats som ett slags vändpunkt. I samma artikel i Sydsvenskan utlovar han ett nytt brett sammansatt dialogforum som ska verka för tolerans mellan olika grupper.
Det kunde ha satts en punkt där. När så inte blev fallet bör Reepalu sätta punkt nu och svälja fördömandena.
Sedan har han rätt till sitt eget fördömande av de isreliska övergreppen i Gaza. De som stått för klandret, som i huvudsak drivits av ett antisemitiskt renhållningsnit, ibland har självrättfärdighet kunnat anas, kan nog hålla med om det.
För det måste vara möjligt att framföra den kritiken utan att reflexmässigt bli anklagad för judehat, något som ofta förekommer. Hård kritik mot krigsinsatserna, mot de statsdirigerade morden, mot muren, mot bosättningarna är i högsta grad befogad. Och legitim och moraliskt och politiskt anständig.