Ingen gillar en dålig förlorare
Ulf Kristersson kan bli farlig i opposition
Han tar god tid på sig. Klirrar lite med vattenglaset. Sänker talarstolen. Harklar sig. När han väl talar låter Ulf Kristersson bitter. Det dröjer bara ett par sekunder innan spydigheterna börjar hagla från podiet.
Skulle gjort det bättre själv
Regeringen kommer "naturligtvis" föra vänsterpolitik, "allt annat vore ju märkligt". Kristersson rabblar lite punkter ur valmanifestet, om utsatta områden och frigjord gängkriminalitet. Sen tillbaka till ältandet: en regering med en, två, tre eller fyra allianspartier i hade "säkert mycket bättre speglat valresultatet och riksdagen". De som bildar regering förenas av en "demokratiskt tvivelaktig vilja att stänga ute andra riksdagspartier från inflytande".
Kontentan är att Kristersson hade kunnat göra samma sak som Löfven – fast faktiskt mycket, mycket bättre.
– Alla de ambitioner till liberal politik som finns i S-MP-L-C-reformen hade bättre och mer övertygande kunnat bli verklighet med en borgerlig regering, sa Ulf Kristersson i morse.
Klarat mycket på ett år
Varför blev det inte så då?
Låt oss spola tillbaka till oktober 2017. Kristersson tillträder som partiledare för Moderaterna. Hans föregångare fick avgå efter att ha öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna. Moderaterna hade fått 23,3 procent i det senaste riksdagsvalet. Alliansen satt i opposition tillsammans.
Ett drygt år senare är alliansen död, partiet dras med ett valresultat på 19,8 procent och har än en gång råkat bjuda in SD i värmen.
Kristersson spelade precis alla kort fel. Han respekterade inte sina liberala samarbetspartners, han bröt löften om att hålla sig ifrån SD och han spontanföreslog en konservativ miniregering med bara M och KD.
Avgör framtidens konservatism
Nu är han oppositionsledare igen, den här gången i annat sällskap än sist. De liberala vännerna har lämnat honom. Hur Moderaterna väljer att förhålla sig till Sverigedemokraterna avgör om de någonsin kan komma tillbaka. Jimmie Åkesson upprepar gång på gång att han är del av det konservativa blocket i svensk politik – om det stämmer eller inte avgörs av hur M och KD förhåller sig till SD under tiden i opposition.
En sådan konservatism är inte att leka med. Och det är inte en dålig förlorare heller.