Får en Sverigevän vara född i Iran?

”Sverigevänner” talande om integration

Arash Sanari, läkare och författare.

Vissa läkarbesök minns man. Som den där gången när jag var på akuten med en sprucken svanskota. Omständigheterna var att ett klantarsle till karl hade ramlat på mig, och läkaren gav sig inte. Han frågade både en och två och tre gånger om det inte var så att mannen ifråga hade brukat våld på mig, om det inte fanns något här som borde tas vidare och anmälas. Jag nekade bestämt, men jag var glad över läkarens omsorg.

Doktorn som ställde så noggranna frågor, Arash Sanari, minns i boken “Sverigevänner” helt andra läkarbesök. Som när han jobbade på en närakut på västkusten 2011, och patienten var en dam i sällskap med sin dotter. “Märkte du att benen hade svullnat på något sätt dessförinnan?” frågade Arash Sanari. Men damen sade sig inte förstå honom, och dottern upprepade tålmodigt hans ord.

“Jag förstår inte vad han säger! De kommer hit, rakt från båtarna, och börjar jobba! Utan att kunna svenska. Hur ska jag kunna förstå deras språk?”.

Det är bara det att Arash Sanari, uppvuxen på Tjörn, talar perfekt svenska.

Gick rykten om böneutrop

Det var en sådan sak som pappa Jamshid tyckte var viktigt. Det ingick i projektet Bli svensk, och med det målet flyttade familjen till Tjörn, där de blev ett mörkhårigt utropstecken. Inledningsvis skavde det. Det ställdes oroliga frågor i området – det gick rykten om böneutrop och spett av syrsor. Arash blev isolerad. “Jag får inte leka med dig”, sa en klasskamrat.

Men sen löste barnen det själva så som barn gör. Det fanns bandyklubbor och en liten boll, och snart for ungarna runt runt på den smala gatan och lirade. Isoleringen bröts, och rädslan för Arash eventuellt farliga egenskaper avtog.

“Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn” är en berättelse om två parallella resor. Boken är hisnande, hjärteknipande, dråplig och ögonöppnande. Arash pappa skriver dagbok, och hans välformulerade iakttagelser ger oss en bild av resan efter flykten från krigets Iran. Den inledningsvis negativt inställde Arash blir allt mer vänligt inställd till sitt nya land, får vänner. Han blir punkare, han älskar det lokala biblioteket, och med tiden blir han en välmeriterad läkare.

Resa mot uppgivenhet

Hans pappa gör en motsatt resa, ner mot uppgivenhet. Kemiingenjören Jamshid trodde att hans lysande meriter skulle ge honom en självklar karriärväg i Sverige. Så var det inte. År av arbetslöshet, varvat med korta påhugg som busschaufför och lärarvikarie, tar hoppet ifrån honom. “Behöver du konkurrera med en handfull etniska svenskar om varje tjänst kommer du inte få jobb. Så är det bara. Låt ingen lura i dig något annat. Bli undersköterska. Bli elektriker”, säger han.

Det finns inte ett enda svenskt parti som kan läsa boken “Sverigevänner” och tänka “Det här är kvittot på att vi tänker rätt!”. Arash Sanari visar på de låga förväntningarnas förbannelse, hur de i sig blir ett hinder mot integration. Och svaret finns hos de som lyckats.

Fråga dem – lyssna på dem – vad var det som faktiskt gjorde skillnad?

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.