Björklund är blind för skolproblemen
Alla vill styra skolan. Men ingen vet hur det ska gå till. Det är svårt att tolka debatten om skolans kommunalisering på annat sätt.
Sveriges usla resultat i PISA-undersökningen och väljarnas intresse för skolan har försatt partierna i frenetisk aktivitet. Alla vill undvika att bli sittande med Svarte Petter när valet närmar sig.
Dagens utredning om skolkommunaliseringen, som tillsattes på Jan Björklunds initiativ, måste ses i skenet av detta. I utredningen utmålas Göran Perssons bryska kommunalisering som den största boven i det drama som sänkte den svenska skolan.
Problemet är att effekten av kommunaliseringen omöjligen kan särskiljas från annat som hände under 90-talet.
Friskolereform och möjligheten för vinstdrivna skolkoncerner att driva skola. Skolpeng och fritt skolval. Slut på riktade statsbidrag till skolorna. Besparingar i kölvattnet av 90-talskrisen. Märkliga pedagogiska idéer som blåst genom utbildningsvärlden.
Tillsammans blev det en giftig cocktail.
Reformerna har i grunden förändrat hur föräldrar och elever ser på utbildning. Skola är något man shoppar på en skolmarknad. Är man inte nöjd, väljer man en annan.
Valfriheten har inte bara ökat segregeringen och sänkt resultaten i problemskolorna. Utvecklingen har varit lika dyster rakt över linjen. Det verkar inte ha varit någon grupp som vunnit på utvecklingen.
Skolinspektionens blixtinspektion av privata gymnasieskolor visade att bara 40 procent av lektionerna innebar regelrätt utbildning. I en lika hög andel pågick självständigt arbete som innebar att eleverna i princip fick göra vad de ville.
Det värsta var att de flesta eleverna var helt nöjda med det.
När elever och föräldrar primärt ses som kunder är det inte konstigt att de inte längre ser lärare som auktoriteter - utan mer som servicepersonal.
Kommunaliseringen är inte skolans största problem. Skolan har varit kommunal sedan folkskolans tillblivelse 1842. Att löner ska sättas av staten kan inte vara avgörande för lärarnas status eller löneutveckling. Det är bara att fråga närmaste handläggare på Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan om det.
Ett förstatligande löser inte skolans problem. Kommuner har säkert brister som huvudmän för skolan, men det finns i dagsläget tyvärr inget som pekar på att staten skulle vara bättre.
Att försöka skjuta över skulden för de egna politiska misslyckandena till en reform för 25 år sedan inger inget förtroende.
De flesta verkar rörande överens om att det krävs ett större nationellt ansvarstagande för skolan. Men för att lyckas med det måste politikerna våga ge sig på det som är heliga kor i de flesta av våra riksdagspartier.
En statlig skola - i kombination med att vinstdrivna friskolor och ett fritt skolval får vara kvar som i dag - kan inte bli annat än ett slag i luften.