EU:s ja till bomber och nja till bonus
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Mobiliseringen av talibaner underlättas
Ett sommarminne ryms i ett regnigt Munkfors, ett något okänt centrum för såväl arbetarkamp som stor samtidskonst.
När arbetsgivarna för hundra år sedan drog i gång sin väldiga lockout mot löntagarna stacks spetsen med särskilt eftertryck i järnbruksarbetarna i Munkfors. De strejkade mot övergrepp och utsugning.
1909 års dramatiska kamp på arbetsmarknaden, anfört av ett överlägset SAF och påhejat av högerregeringen, tog slut för exakt ett sekel sedan. Den hann svälta ut löntagarna och slå sönder LO.
Numera leds näringslivets klasskamp främst av Folkpartiets unge partisekreterare och Urban Bäckström. En försvagning.
Arbetarkulturen i Munkfors kan anas i Laxholmen, gammal bruksmiljö där Lars Lerin, en av landets absolut ledande konstnärer, ställer ut. I svarta bilder, nära ångesten, syns det övergivet, ödsliga Munkfors, hjälplöst ensamma HSB-hus. Åldringar, tyst samlade kring kaffekannan.
Lerin har inte gestaltat sina svåra år, inspärrad på vårdinstitutioner. Kanske nerstigen i missbrukets depression eller i kamp mot tvångsintagning och våld.
Han har därmed sluppit såväl åtal som folkligt verbala lynchningar.
EU sköts tillfälligtvis av svenska regeringen. Vår överskattade utrikesminister, lätt uppsluppen och iklädd fritidskläder, var under veckoslutet värd för sina europeiska kolleger. Carl Bildt hade förberett sig genom att fara till Afghanistan för samtal. Bland annat med den över alla gränser korrupte statschefen Hamid Karzai, utsedd att bygga demokrati med hjälp av västliga bomber och svindlande biståndsmiljarder.
Åttio procent av biståndet försvinner. Korruption kostar. Efter åtta års
västligt civilt och militärt stöd och
inbördeskrig är Afghanistan ett av världens fattigaste länder. För några veckor sedan ordnades val för att
bekräfta Karzais uppdrag.
Ett riskabelt projekt visar det sig; valfusket tycks ha varit epidemiskt. Byäldste runt om i landet har lastat valurnor med falska Karzai-sedlar.
Karzai har försökt visa sin medkänsla med medborgare. Han gav välvilligt amnesti till en hop monster som utsatt en 13-årig flicka för gruppvåldtäkt. Vanligtvis presenteras Karzai som mannen som ska befria kvinnorna. Han ska också bistå nedmalningen av vallmoodlingarna. Tungt för Karzai som har sin bror (mäktig valövervakare tillika) och flera av sina allra närmaste män i den lukrativa knarkbranschen.
Under veckoslutet lovade Bildt och EU:s utrikesministrar, fast informellt, ny hjälp till Karzai, också fler soldater.
USA-administrationen har letat fram en ny formel för kriget: Vi ska lägga större vikt vid att skydda civilbefolkningen än vid att döda talibaner. Ändå, i fredags sprängde Nato-trupper en kidnappad oljetransport i luft-en. Antalet dödsoffer var sannolikt mer än 100 personer, flest civila.
En krigföring som också fortsättningsvis underlättar massmobilisering av talibaner.
Anders Borg och ett halvdussin andra finansministrar från EU formulerade i veckan ett litet moraliskt uppror mot finanskapitalet: Chefsbonusar delas skamlöst ut, trots att banker
räddats och pumpats till liv av skattebetalarna. Borg ställde sig på den stats-
dirigerande kontinentala kapitalismens
sida mot den liberalslappa anglosaxiska. Kanske är teknokraten Borg ändå
inte beredd att följa franska ekonomi-
ministern Christine Lagardes revolu-
tionära paroll: Vi måste knäcka bankirer och kapitalhandlare.
Det europeiska finanshovet skräms nog inte mer av utbrottet än vad svenska direktörer gjorde av Maud Olofssons stillsamma önskemål om att flera kvinnor bör placeras i börsbolagens styrelser. Den idén dog i veckan. I lördags följde bonushotet samma väg mot evigheten. USA och den luggslitna Labour-regeringen i Storbritannien säger i praktiken nej till bonusmoralisterna.
Begripligt. Kapitalismen har ingen moral. Därför är den på en gång effektiv och omänsklig.
I spanska El País kallas gårdagens hjälte Zlatan ständigt och med Jimmie Åkesson-språk för El Gitano, zigenaren.
Kanske är El País lika överskattad som La Liga.