Populismen skrämmer politikerna

Komikern Russell Brand ska ge sig in i politiken. Enligt rykten ska han ställa upp i borgmästarvalet i London. Själv har Russell aldrig röstat – någonsin.

Vi människor brukar vara rädda för mörker, och för det okända. Spöken står för bägge dessa ting, så de skrämmer oss.

”Tror du på spöken?”

”Nej, men jag är rädd för dem.”

Samma sak gäller i politiken.

När många av oss i allhelgonahelgen har klätt ut oss till det som skrämmer oss behöver våra politiska ledare ingen skräckmaskerad.

Det går ett verkligt spöke genom ­Europa.

Populismen.

”Revolution” heter den brittiske ­komikern Russell Brands nya bok. ­Genast rusade den upp på de brittiska bästsäljarlistorna. Ryktet går att komikern, berömd för sin kamp mot drog-, alkohol- och sexberoende planerar att ställa upp i borgmästarvalet i London.

Russell Brand skulle i så fall inte bli den förste av sitt slag att ta steget in i politiken.

Narren slutar häckla kungen.

Och vill bli kung själv.

Italien har sin Beppe Grillo: komiker och partiledare.

USA har sin Al Franken: komiker och senator.

Sverige, tja, vi är ett land där Göran Hägglunds pappaskämt blir utnämnda till politikens roligaste.

Russell Brands bok handlar om ­”revolutionen”. Exakt vad denna består av är oklart. Men Russell Brand är arg. Han vill få oss att ta tag i våra problem. Boken är byggd runt antagandet att vårt förhållande till dagens kapitalism är ungefär som Russell Brands egen kamp mot sitt drogberoende.

Eller, egentligen är vårt förhållande till dagens kapitalism exakt som Russell Brands egen kamp mot sitt drog­beroende.

Vilket gör att Russell Brand kan ­skriva 384 sidor som mer eller mindre ute­slutande handlar om honom själv.

Något som inte är honom helt ­främmande.

Hur som helst: med sin hisnande ojämlikhet, miljöförstöring, andliga tomhet och oundvikliga slut i någon form av självdestruktion så äter finanskapitalismen oss inifrån.

Som en drog.

Där psykologen Erich Fromm 1955 – i ”The Sane Society” – klassificerade det dåvarande kapitalistiska samhället som ett uttryck för kollektiv mental ohälsa, klassificerar Russell Brand ­dagens kapitalism som ett kollektivt drogberoende.

Vi trycker i oss nyliberalism för att vi tror att det är det enda möjliga.

Russell Brand skissar på ett 12-stegsprogram för hur vi ska ta ur det. Vi måste förändra oss själva: vår osäkerhet, egomani och vår själviskhet genom att skapa ett samhällssystem som inte uppmuntrar just dessa sidor hos människan. Lösningen är en blandning av den franske ekonomen Thomas Piketty (Russell Brand kallar honom ”Piketty, Licketty, Rollitty, Flicketty”), yoga, meditation och erkännande av hur mycket vi behöver Gud.

Ja, Russell Brand är troende. ­Ateismen och finanskapitalismen går hand i hand.

Tillsammans berövar de oss oundvikligen på vår mänsklighet.

Hur seriös är Russell Brand? Det är trots allt en man som skriver att han har testat allt en gång ”förutom incest och folkdans”. Boken är skriven för människor som har gett upp om politiken. Russell Brand själv har aldrig röstat. Nu tycker han att folk ska göra kundalini-yoga för politisk förändring.

Lycka till!

Och detta sagt av en person med ­positiv erfarenhet av kundalini-yoga.

Samtidigt ska Russell Brand inte ­av­färdas. Han är en gränslös och ego­trippad Hollywoodkändis men det är i­ntressant att det krävs en sådan för att uttrycka idealism i dagens politiska ­klimat.

Vi lever inte i en apolitisk tid. Tvärtom. Vi lever i en splittrad tid. Teknokraterna har hundra konkreta förslag men uttrycker inga politiska känslor.

Populister uttrycker bara politiska känslor.

Och det finns nästan inget däre­mellan.

Populisterna är överallt: från Jimmie Åkesson och hans rasistiska kompisar, till deras argsinta kusiner bland EU-motståndarna i Europa. Från vänsterpopulister i olika stadier av ilska till ­olika lokala nationalistiska och separatistiska rörelser. I Sverige har vi dess­utom Gudrun Schyman som väl också måste räknas till den populistiska ­familjen. Även om Feministiskt initiativ är något så ovanligt som en populism för akademiker.

Populisterna är framgångsrika av en anledning.

De är bättre på att låta som vanligt folk, där de politiska eliterna snubblar på sina inövade fraser.

De förstår den nya tekniken, där de etablerade partierna kämpar för att  begripa hur man skickar mejl.

Och i populisternas värld kan det gå fort. Just för att de förstår den nya digitala organiseringen.

I Spanien har det vänsterpopulistiska partiet, Podemos, blivit större än social­demokraterna.

Och Podemos grundades i våras.

Kraven vi ställer på de etablerade ­politikerna är av en helt annan sort än de vi ställer på populisterna. Till politiken söker vi perfekta exemplar. En Fredrik Reinfeldt eller Gabriel ­Wikström som tycks född i kostym, är fostrad i ett ungdomsförbund och ­aldrig har haft en p-bot i hela sitt liv.

Russell Brand hade aldrig haft en chans.

Populisterna verkar vi däremot gilla bättre ju mer de druckit, ljugit, festat och legat. Det vi kräver att våra politiker aldrig någonsin har gjort blir, när populisterna gör det, ett bevis för att de inte är politiker. Och därmed någon som man kan lita på.

I en tid när man inte kan lita på ­politiker.

Det är inte undra på att de etablerade partierna är rädda. Det är nästan alltid det vi själva saknar.

Som kommer tillbaka och hemsöker oss i förvriden form.

Följ ämnen i artikeln