Vem ska vårda de sjuka när sjukhuspersonalen dör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den 1 december var det den internationella aidsdagen. I oktober deltog jag i en två dagars konferens om hiv/aids som Olof Palmes internationella center arrangerade i Göteborg. För första gången fick jag klart för mig omfattningen av denna fruktansvärda virusepidemi som upptäcktes för tjugo år sedan men som fortfarande inte är under kontroll.

I höstas såg jag på nyheterna om hur spädbarn i Sydafrika våldtas. Eftersom regeringen länge förnekade sjukdomen och inte informerade befolkningen om hur smittan sprids hittade okunniga människor på egna förklaringar. Som att män skulle botas om de våldtar flickor som inte har förlorat sin oskuld.

Att tala öppet om aids blev tabu. Unga människor får varken sexualundervisning eller tillgång till kondomer och utsätts därmed för stora risker. Diskrimineringen av hivsmittade på arbetsplatser leder till att få vågar testa sig av rädsla för att förlora jobbet. Fördomarna kring sjukdomen är enorma. Det finns de som tror att man kan smittas av att gå på samma toalett eller av att arbeta på samma ställe. I Sydafrika är snart var fjärde person smittad av hiv/aids. Det hotar arbetslivet och samhällsekonomin.

Trots att ca 16?000 människor per dag smittas av hiv och tre miljoner dog av aids förra året har vi ännu inte sett vidden av denna katastrof. Vem ska vårda de sjuka när sjukhuspersonalen dör? Vem ska uppfostra nästa generation när föräldrar och lärare dör? Fattiga länders möjlighet att utvecklas ekonomiskt och socialt försämras drastiskt av aidsepidemin.

Hittills har över 40 miljoner människor smittats. Detta fruktansvärda virus har gjort 14 miljoner barn föräldralösa. I många länder i Afrika finns det i vissa byar snart bara gamla människor kvar som inte blivit smittade och miljontals föräldralösa barn. Många barn tvingas lämna skolan för att ta hand om sina sjuka föräldrar. Här har vi i västvärlden ett stort ansvar. Dels för att pressa regeringarna att ta tag i problemet, dels att ställa upp med ekonomiska resurser. Det är viktigt att satsa på information för hur man ska bete sig för att undvika smittan. Tillgången till bronsmedicin måste öka.

Vad som trots allt är hoppfullt är att människor i Sydafrika nu har börjat organisera sig på gräsrotsnivå för att själva göra något åt sin situation. De satsar på förebyggande arbete, vård och stöd till föräldralösa.

Därför samarbetar till exempel Palmecentret mycket med dessa organisationer för att hjälpa till att sprida kunskap.

Jag tror att organisationer och folkrörelser kan spela en viktig roll i kampen mot hiv och aids.

I Sverige tror vi gärna att det här är ett problem bara för länderna i Afrika. Men det är i Asien och Europa som den stora ökningen sker nu. Antalet hivsmittade har ökat med 50 procent i de tidigare östblocksstaterna de senaste åtta åren. Även i Sverige ökar antalet hivsmittade men någon större kampanj om hiv/aids pågår inte. Med tanke på hur många svenska män som åker till Östeuropa kan man inse att risken att smittas ökar.

När hiv/aids upptäcktes för 20 år sedan bedrevs en massiv kampanj i samhället, inte minst i skolorna. Dessvärre tror jag inte att vi kan förlita oss på att vi sedan dess och för all framtid vet allt om hiv/aids. En ny informationskampanj skulle vara på sin plats.

Emine Onati (ledare@aftonbladet.se)