Jag gick rakt in i Pentagon

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det var bara att gå in. Där var ingen vakt eller någon annan som försökte hejda en.

– Det går bra att gå upp i våningarna, sa en kvinna bakom en informationsdisk. Följ bara den här skissen så går ni inte vilse. Have a nice day.

Och så gick jag våning efter våning, lagrade på varann i femhörningen som sades vara världens största kontorsbyggnad med 30 000 anställda: Pentagon – ”Den fria världens nervcentrum” stod det på en skylt vid entrén.

Jag måste ha gått någonstans där ett av terrorplanen kraschade in i tisdags.

Det var ju en del år sedan under en av mina amerikanska korrespondentperioder. Trots att USA då var mitt i ett riktigt krig – Vietnam – var det öppet rakt in i deras militära högkvarter. Jag gick tills jag kom till en halvöppen dörr på tredje våningen med texten: Försvarsministern.

– Oh, from Sweden, sa en leende sekreterare i förrummet. Tyvärr är ministern uppe hos kongressen just nu.

Han kan ha varit där för att förklara en upptrappning av kriget i Asien. Eller en idé från den tidens högerpresident – Nixon hette han – att satsa på en ny kärnvapensköld.

Allt verkar redan ha hänt en gång.

När man kommer ut från Pentagon är det nära till den stora nationalkyrkogården i Arlington. Där är alltid en turistström vid president John Kennedys grav och en vid brodern Roberts.

Jag hade varit där i landet också när de båda mördades och alla hade talat om att nu skulle våldet en gång för alla stoppas.

Tre gånger så många förklarade sig missnöjda med den socialdemokratiska regeringens politik än som var nöjda. Riktigt nöjda var bara en femtedel.

Speciellt missnöjd var man med regeringens skattepolitik. 68 procent tyckte den inte är rättvis. 59 procent tyckte regeringen inte gör tillräckligt för pensionärerna. 55 procent att det inte finns någon riktig bostadspolitik.

Nej, det handlar inte om norska valet denna vecka. Detta är gamla vanliga Sverige. Siffrorna kommer från en opinionsundersökning som Byggnadsarbetareförbundet gjort bland sina medlemmar och som jag just kommit över med alla tabeller och bilagor.

Det är särskilt intressant eftersom Byggnads alltid varit ett av de mest politiska LO-förbunden. Många socialdemokrater men också nygamla kommunister, även avvikare åt höger. På byggarbetsplatserna har socialdemokratiska ministrar, iförda fotovänliga skyddshjälmar, alltid hållit möten när det dragit ihop sig till val.

Nu belönas de av dessa arbetare med rekordlåga sympatisiffror. Precis som i Norge.

Knappt har jag kommit upp från sommaren i södra Småland så möter jag mitt i stan en man från södra Småland.

– Kan hälsa från Urshult, säger Thage G Peterson, det mångåriga statsrådet. Vilken utsikt från Lunnabacken!

Han har varit där nere för att tala om sin senaste bok, ”Resan till Berg”. Om hur det gått för hans småländska barndomsby som ligger några mil från min egen. När jag säger att jag verkligen gillade boken måste Thage bjuda på närmsta kafé.

Han är ännu mer pessimistisk än när han skrev boken. Befolkningen går bakåt i våra gamla trakter, nu har själva Växjö minussiffror. På landsbygden slår post och butiker igen, folk som inte har egen bil straffas. Har han något eget ansvar sen han satt i regeringen? Jo, de skulle inte så hårt drivit vinstkravet på sådant som post och tele. Människorna runt-om i landet skulle fått behålla basservicen.

Vi satt på ett överfullt kafé i Sveriges mest tätbefolkade område, och jag tänkte: Vad har vi själva gjort? Så snart vi blev stora nog tog vi oss i väg från våra småländska byar. Kunde jag nu tänka mig att bo någon annanstans än i Stockholm?

Skulle vara New York då.

Dieter Strand