Jämlikhet är ingen bisats

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den 10 april ska Magdalena Andersson presentera regeringens vårbudget för riksdagen. En dryg månads hårt arbete ligger framför finansministern och hennes medarbetare, och det beror inte bara på att vårens budget blir det första tillfället att i alla fall försöka städa upp i den röra den moderata servettbudgeten har skapat.

Det som framförallt kommer att påverka arbetsbördan på finansdepartementet är nog att den ekonomiska politiken lär bli den stora konfliktfrågan för partierna bakom januariavtalet de kommande åren. Tolkningarna av vad man egentligen kommit överens om går redan isär, och det gäller framför allt skatterna.

Skattesänkningarna måste vägas upp

När Magdalena Andersson och Stefan Löfven försiktigt har försökt hävda att några av de 73 punkternas ganska oblyga berikande av de redan välbeställda måste balanseras har både Jan Björklund och Annie Lööf genast anmält avvikande åsikt.

I början formulerade centerledaren sin fördelningspolitiska syn på ett sätt som kan vara värt att komma ihåg.

– Vi har ju en bisats i överrenskommelsen om att minska de ekonomiska klyftorna, sa Lööf till TT.

Sedan slog hon fast att det enligt hennes uppfattning borde betyda ännu lägre skatter, ännu lägre arbetsgivaravgifter och att det ska bli ännu lättare för människor att "gå från utanförskap in i arbete".

Förlåt men låter inte det misstänkt likt den politik regeringen Reinfeldt förde under åtta år? Och blev inte resultatet av den politiken återkommande skattesänkningar för de rikaste, samtidigt som villkoren för de fattigaste hela tiden hårdnade?

Barn blev fattiga

Formuleringen om ekonomiska klyftor – bisatsen som Annie Lööf uttrycker det – kan knappast ha kommit till för att skapa nya larm om barnfattigdom.

Magdalena Andersson lär kort sagt få slåss för varje förslag som ökar jämlikheten. Hur hon lyckas avgör hur historien kommer att se på januariavtalet. Men det är inte den enda utmaningen för finansministern.

I varje politiskt samarbete finns risken att kompromisserna till sist går ut över ansvarstagandet. När förhandlingarna börjar gå trögt är det lätt att börja byta skattesänkningar som någon vill se mot nya utgifter som någon annan vill se.

I historien har socialdemokratiska finansministrar varit den bästa garantin mot just det där. Nu vilar det ansvaret på Magdalena Andersson.

avIngvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM