Arbetarkvinnors skitlöner är inte bara fackens ansvar

Männen tjänar en tredjedel mer

Lika lön för lika arbete åt män och kvinnor ansågs vara en viktig fråga redan 1919 av ILO (Internationella arbetsorganisationen). I dag, hundra år senare, är målet fortfarande långt ifrån uppfyllt ens i "feminismens Saudiarabien", som Julian Assange en gång kallade Sverige.
Enligt Sveriges kvinnolobby, politiskt obunden, jobbar svenska kvinnor gratis efter klockan 16:06, varje dag, jämfört med svenska män.
I arbetaryrken är den genomsnittliga heltidslönen 26 200 kronor för kvinnor och 28 800 kronor för män med siffror från 2017. Men i själva verket är löneskillnaden ännu större, eftersom arbetarkvinnor i genomsnitt jobbar 80 procent av heltid. Det innebär att de faktiska månadslönerna ligger på 20 960 kronor för kvinnor respektive 26 784 kronor för män – en löneskillnad på hela 28 procent.
Och då är löneklyftan mellan könen fortfarande större bland tjänstemännen.

Jämställda löner först om 25 år

Sedan Sveriges kvinnolobby startade sin kampanj för sex år sedan har klockslaget flyttats fram från 15:51. Med den förändringstakten (2,14 minuter per år) skulle vi nå jämställda löner först om 25 år.
LO-förbunden har haft större ambitioner än så. Enligt deras målsättning ska löneskillnaderna mellan kvinnor och män inom LO-kollektivet åtminstone halvera från 12 till sex procentenheter till 2028.
Sedan beslutet 2016 har riktade lönesatsningar gjorts på kvinnodominerade låglöneyrken. Det har lett till att kvinnors löner har ökat snabbare än männens de senaste åren. Men fortfarande går utvecklingen för långsamt om LO:s målsättning ska kunna uppnås.
Det behövs radikalare åtgärder.

Tre möjliga lönemodeller

Nu kommer några nytänkande förslag i en rapport som presenterades i förmiddags av organisationen 6F (där LO-förbunden Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko ingår) i samarbete med tankesmedjan Katalys.

6F har länge varit en högljudd kritiker av dagens lönebildningsmodell där exportsektorn ska sätta "märket" för hela arbetsmarknaden. De menar att den cementerar dagens löneskillnader, och på sätt och vis kan de ha rätt i det.
Rapportförfattaren Markus Kallifatides, biträdande professor vid Handelshögskolan i Stockholm till vardags, har i rapporten räknat på tre modeller som på olika sätt skulle kunna minska eller radera löneskillnaden mellan arbetarkvinnor och arbetarmän.
Den första är att ge alla med en lön under 28 000 kronor i månaden ett lönelyft i kronor varje år under en tioårsperiod, samtidigt som löner ovanför den gränsen höjs med ett procentuellt påslag. Det är en lönemodell som påminner om den låglönesatsning som LO drev framgångsrikt i avtalsrörelsen 2017.
Den andra vägen innebär ett kronpåslag för de med lägst löner som trappas ned ju högre lön personen har. Fördelen med det förslaget jämfört med det första är att det skulle bli mindre kostsamt för arbetsgivaren.
I den tredje modellen föreslår Kallifatides att ett antal kvinnodominerade yrken väljs ut för riktade lönelyft.

Den varianten testade Kommunal för undersköterskorna under avtalsrörelsen 2016 med gott resultat.

Arbetsgivarna och politiker är för tysta

Det är arbetarkvinnorna som tar hand om våra barn och gamla föräldrar. De håller sjuhusen rena och är den stöttande handen under förlossningar och vid dödsbädden. De förtjänar respekt även i lönekuvertet.
Den aktuella 6F-rapporten väcker en angelägen debatt, men det är viktigt att påpeka vikten av att LO-samordningen fortsätter att hålla ihop. Det är också olyckligt om debatten om ojämställda löner bara läggs på fackföreningsrörelsen. Arbetsgivarna, politiker och samhället har det tyngsta ansvaret för att 8-17-arbetande kvinnor inte ska arbeta gratis efter klockan fyra.