ÅSIKT

Oxford är ett dagis för premiärministrar

Där lärde jag mig att halsa vin och tycka saker

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Rui Vieira / TT NYHETSBYRÅN
Oavsett vem av Johnson och Hunt som tar hem partiledarvalet, får Storbritannien snart sin 11:e premiärminister sedan andra världskriget som gått på Oxford.
LEDARE

Det pågår ett krig i den brittiska kvällspressen. Två gamla klasskompisar slåss om ett jobb, och samhället tittar på. Boris Johnson och Jeremy Hunt vill båda bli premiärminister. Just nu handlar bråket om att Johnsons grannar ringde polisen efter att ha hört honom skrika åt sin fru. Hunt försöker ställa honom till svars. Boris Johnson vet att bara han själv kan sabba den ledning han har över sin rival, och håller därför tyst.

Jeremy Hunt och Boris Johnson känner varandra. De har suttit i samma regering. Men framför allt har de studerat tillsammans. På 80-talet gick de båda på Oxfords universitet.

Det är de inte ensamma om. Oxford är Storbritanniens inofficiella premiärministerdagis. Oavsett vem av Johnson och Hunt som tar hem partiledarvalet, får Storbritannien snart sin 11:e premiärminister sedan andra världskriget som gått på Oxford. Totalt blir det 11 av 15 premiärministrar som skolats på samma plats.

Det är helt unikt – varken Harvard i USA eller franska Ecole Nationale d’Administration producerar regeringschefer i samma takt.
Jag har själv gått på det där premiärministerdagiset.

För fem år sedan, hösten 2014, stod jag och undrade vad jag skulle göra av den fyrkantiga, platta hatten med tofs jag höll i. Tjejernas uniform består av svarta strumpbyxor, svarta skor, en svart liten rosett runt halsen, och en oformlig, sladdrig slags kappa med två remsor som hänger och dinglar från ryggen.

Det ser lika dumt ut som det låter. Den lilla fyrkantiga hatten får du under inga omständigheter ha på huvudet innan du tagit examen. Tills dess fungerar den som pennskrin.

I denna miljö formas kompisgängen som styr Storbritannien. Boris Johnson och Jeremy Hunt har båda använt fyrkantiga hattar som pennskrin. Det har David Cameron, Tony Blair, Margret Thatcher och Theresa May antagligen också gjort.
För att förstå Storbritannien måste du lära känna oxfordmänniskan. Helst ska du nästan ha varit där själv. Men jag ska försöka beskriva miljön som jag tror format Storbritanniens nästa premiärminister.

Vi börjar på en högljudd restaurang i södra delen av Oxford.

Någon kastar en penny, alltså ett litet brittiskt mynt, mot mig. Jag hinner inte ducka och får det rakt i pannan. Det svider till som fan. Ljudnivån är bisarrt hög inne på restaurangen vi befinner oss på. Det är ett av de tiotal ställen i Oxford som tar emot studentgäng på så kallade crewdates.

Hit tar alla med sig en påse mynt, en eller två vinflaskor man dricker upp själv på en timme och kontanter att betala för maten med. Det som serveras känns oftast som plockat ur en skolmatsal. Man betalar mest för att få paja lite glas och kanske en stol eller två. Innan jag hunnit uppfatta det landar nästa mynt i mitt vinglas, och jag måste svepa det.

Crewdates är som barnkalas i jämförelse med historierna om Bullingdon Club, grabbgänget som under sin tid i Oxford brukade slå sönder hela restauranger och betala för skadorna i kontanter. Boris Johnson och den förra premiärministern David Cameron var båda med i överklassklubben.

På dagtid höll sig Cameron mer i bakgrunden, men Boris Johnson ville få fart på sin karriär. Han blev ordförande för den prestigefyllda debattklubben Oxford Union.

Där är jag själv fortfarande medlem. Under debatterna i den avlånga salen kan det bli högljutt. Publiken ropar saker och får komma upp och göra inlägg, debattera mot före detta ministrar och höjdare. Man sitter på långa läderklädda bänkar med talarstolen i mitten av rummet.

Vinnarsidan koras när publiken lämnar salen och röstar genom att gå ut på ena eller andra sidan stången i dörröppningen.
I det riktiga brittiska parlamentet skriks det lika mycket, sitts det på samma slags rader och röstas det på samma sätt.

När Johnson och hans kompisar gått ut Oxford visste de vart de skulle.

Boris Johnson har varit både borgmästare, parlamentsledamot och minister. Trots det kallar en del honom för korkad. Det är han inte. Förklaringen till hans oförutsägbara stil hittas även den i undervisningsrummen en timme från London.

Där satt jag själv för tre år sedan och försökte gömma mig i en nersutten soffa. Det gick inte särskilt bra. Min handledare, en av världens främsta namn inom politisk teori och marxism, tittade skeptiskt upp över sina glasögon. Jag hade just påstått att Marx tyckte att kapitalismen var orättvis.

Ett oskyldigt påstående för det otränade ögat, men i detta sammanhang en stor förolämpning. Marx ville vara objektiv. Efter mitt stora övertramp fick jag en halvtimme på mig att själv försöka övertyga experten om att han har fel.

Jag tror knappast att jag lyckades, men jag lärde mig något. Framför allt lärde Oxford mig att man ska tycka saker. Du ska ta in mycket information snabbt, bestämma dig för en åsikt och sedan övertyga din handledare.

Boris Johnson är en åsiktsmaskin. Han drar sig inte för att byta ståndpunkt, hitta på argument eller ljuga. Men han kan också rabbla klassisk litteratur med glasögonbågarna långt ner på näsbenet.

Han är inte dum utan gör bara det som krävs för att vinna debatten.
Och just nu ser han ut att klara just det. Johnson leder över Hunt i partiledarstriden. Slagsmålet i kvällspressen är Hunts enda chans att bli av med Johnson.

Hur det än slutar vet vi en sak om nästa premiärminister – han har lärt sig allt på Oxford.

Hur kaotisk brittisk politik än verkar i dagsläget, finns det vissa traditioner man inte utmanar.

avSusanna Kierkegaard