Skatteparadisen kan spolas bort av krisen
Kajmanöarna har länge lyst som vår tids kapitalistiska dröm. På en minimal yta samsas, enligt senaste redovisningen, 81 783 bolag, ett 300-tal banker med cirka 500 försäkringsbolag. Ett koncentrat av måttlös förmögenhet och makt. Dessa öar i solen är världens femte största finanscentrum. Jag lägger märke till att Kajmanöarna håller 55 000 medborgare, jämförbart med min andra hemstad, Varberg. Där tillhör dock inte var tionde invånare kategorin advokater och revisorer.
Kajmanöarna har byggt ett oemotståndligt chartermål åt världens miljardärer, storbolag och skuggbanker. De kan vara förvissade om att kapital och vinster som levereras till öarna befrias från skatt och andra pålagor. Laveco Kommanditbolag, en mindre spektakulär förmedlare av Kajman-bosättning, lovar: absolut anonymitet och befrielse från varje form av bokföring.
Medlemskap i Kajmanöarnas rikemansvärld är förbluffande öppet och generöst. Mot en måttlig insats på 50?000 kronor i Schweiz erövrar kunden ett bolag; diskretion är enda hederssaken.
Världens länge mäktigaste och mest svårgenomträngliga maktcentra, hedgefonderna, har till två tredjedelar valt skatteparadisen som tillflyktsort. Det amerikanska energibolaget Enron, centrum för ett av den kapitalistiska världens grövsta bedrägerier, lät oändliga filialer växa på Kajmanöarna.
Paradisens tillgångar, som mätts till 11, 5 biljoner dollar, har vanligtvis byggts efter affärer hanterade på kontor belägna i flotta Mayfair i London eller på exklusiva Manhattan-adresser.
Experter från Världsbanken har räknat de skattefria belopp storbolag och de extremt rika årligen skyfflat in i sina paradis till mellan 1 000 och 1 500 miljarder dollar.
Effekterna av skatteöarnas verksamhet har spridits rakt in i den allra fattigaste världen. Globala bolag tömmer den årligen på skatteintäkter beräknade till 800–900 miljarder dollar – långt mer än det samlade biståndet.
Kajmanöarnas kapitaltillflöde från u-länderna kompletteras av pengar från korruption, drogkommers och vapenhandel. Rudolf Elmer, avhoppad direktör från en Kajmanbank har släppt ut detaljerad information, publicerad på sin hemsida och i dagarna på brittiska Guardian.
För några månader sedan samlades en FN-konferens i Doha för att bland annat pröva tillståndet i den fattiga världen. Tiderna har blivit kärvare: u-landsstödet krymper, gästarbetare från tredje världen kastas ut i arbetslöshet; därmed sjunker drastiskt de summor de skickar till sina hemländer. Världsbankens bistra statistik säger att med varje procents minskning av tillväxten i den söndertrasade världsekonomin, ökar antalet fattiga i tredje världen med tjugo miljoner.
Med Nicolas Sarkozy som enda undantag avstod den rika världens ledare från Doha-konferensen. De är mer upptagna av egna krisprogram än av den hotande sociala katastrofen i de fattigaste länderna. NGO, de folkliga och oberoende organisationerna, på plats i Doha ställde kraven: Bekämpa skatteparadisen. Låt FN:s skattemyndighet få möjligheter att övervaka och ingripa mot skatteflykt. Svallvågorna från kapitalismens haveri rullar långsamt mot skatteparadisen i solen. Annars så välvilligt liberala OECD:s generalsekreterare Angel Gurria lovar att symboliskt beväpna sig för att attackera skatteparadisen. Redan har några av dem delvis kapitulerat, exempelvis det urtråkiga furstendömet Monaco.
Tunga medlemmar i mäktiga G?20 vill ”smula sönder” kapitalets paradis. Barack Obama skrev en gång under lagförslag, direkt riktade mot skatteflyktingarnas skyddade befästningar – bland dem finns USA:s lilla delstat Delaware. I vanliga fall skulle han, G?20 och OECD hejdas av mäktiga multinationella bolag, finansinstitut och deras härar av påtryckare. Dessa lobbyister, tillfälligtvis ofarliga som uppstoppade kajmaner, kan vara beredda på byteshandel: svindlande statsstöd till banker och bolag byts mot ett mer anständigt internationellt skattesystem. Det har ändå blivit allt mindre att packa i de väskor som skickas till de skattebefriade öarna.
Skatteparadisen kan spolas bort av krisen