Vänsterns skägg har fel om Hillary

Vem blir kandidaten? Duellen mellan Clinton och Sanders handlar i grund och botten om vems reformer som går att genomföras inom ramen för det befintliga systemet.

Hur kan en svensk sosse inte älska Bernie Sanders?

Han vill ha gratis högre utbildning, ett sjukförsäkringssystem enligt skandinavisk modell och höjda minimilöner. Han ­talar till den vita arbetarklassen och de unga intellektuella samtidigt. Han gör nostalgiska kampanjfilmer med musik av Simon and Garfunkel.

Bernie Sanders är helt ­enkelt skäggradikala mäns våta dröm.

Hillary Clinton däremot. Hon är en del av USA:s ­politiska elit. Hon verkar hård, kall och kantig och lite för intresserad av makt. Hon känns inte riktigt, ni vet. Äkta.

Ja, så där låter det i striden om vem som ska bli Demokraternas presidentkandidat.

Men så enkelt är det ändå inte.

Bernie Sanders har alltid slagits för ökad jämlikhet.

I dag är han ett med tids­andan eftersom han är vad som efterfrågas: en outsider.

Hillary Clinton har levt amerikansk politik sedan 70-talet. Hennes rötter finns i kvinnorörelsen och kampen för barns rättigheter. Hon var maken Bill Clintons progressiva samvete och den som skulle få igenom parets sjukförsäkringsreform när han blev president.

Det misslyckades kapitalt. Hillary Clinton överskattade sin egen förmåga och vägrade kompromissa. Paret Clinton sänkte ambitionsnivån. De plockade ner budgetunderskotten – men genomförde också reformer som försämrade trygg­heten för fattiga familjer. De rullade med tidsandan, tog demokraterna åt höger och donationer från Wall Street.

I dag är Hillary Clinton tillbaka där hon började, i ett politiskt klimat där ojämlikhet och minoriteters rättigheter står högt på den politiska agendan. Men där hennes erfarenheter också kan användas emot henne och där kvinnohat och decennier av smutskastnings­kampanjer sätter spår.

Tittar man på sakfrågorna ligger Clinton och Sanders relativt nära varandra. ­Sanders förslag är delvis mer långtgående – men också mer orealistiska. Den riktigt stora skillnaden finns i ut­rikespolitiken. Sanders före­språkar en mer isolationistisk linje medan Hillary Clinton vill se ett större amerikanskt engagemang i exempelvis Syrien.

Funderar man på ledarskapskvaliteter är det inte ens match. Hillary Clinton vinner på walk over.

I grund och botten handlar debatten om Clinton mot Sanders om något annat. Nämligen frågan om det är möjligt att genomföra reformer inom ramen för befintliga system – eller om det måste till ett folkligt uppror som skapar förutsättningar för ”riktig förändring”.

Det är en klassisk ­fråga, och befogad när det ­gäller USA. Amerikansk politik är allt mer polariserad och på gränsen till dysfunktionell.

Ibland beskrivs ­Bernie Sanders som arvtagaren till ­Barack Obama, men inget kunde vara mer fel. Obamas löfte om ”change” och ­”hope” handlade inte om progressiv revolution, utan om samarbete över block­gränsen. När det ­visade sig omöjligt tog han i stället strid för några få, viktiga reformer. Som stimulanspaketet som räddade USA ur krisen och den historiska sjuk­försäkringsreformen.

Det är det arbetet Clinton vill fortsätta med.

Striden inom Demokraterna speglar en evig konflikt inom vänstern: ska ­politiker vara renläriga drömmare eller försöka ­göra livet lite bättre för vanliga människor här och nu?

Sanders svar speglar delvis den republikanska avgrundskandidaten Donald Trumps dystra budskap: landet är trasigt och dysfunktionellt. Små förändringar på marginalen är meningslösa.

Det är en förförisk ­tanke, men egentligen ett uttryck för politisk uppgivenhet.

Det är inget fel på ­Bernie Sanders. Hans kampanj har flyttat ­debatten åt vänster och tvingat Hillary Clinton att vässa sig.

Men vänsterns hopp står i slutänden till politiker som har ­viljan och ­förmågan att göra, inte bara prata och ­drömma.