Bitande satir över heliga EU-lagar

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Än en gång har jag packat upp vårt gamla spanska skrivbord, en skapelse i ett enda stycke olivträ. En gång tillhörde det Emilio Botín, en av världens rikaste män och härskare över Banco Santander. Botín köpte nyligen in brittiska Abbey National; EU godkände.

Under livet i Spanien blev jag bekant med en annan sorts bankir, Mario Conde. Under sent 80-tal flott som en toreador och välpomaderad ägare till banken Banesto. Med tiden rasade finansimperiet samman i ett hav av fixade värdepapper, skandalösa lån och allmänt fiffel. Conde fick stiga in i fängelse. När han klev ut hade han blivit andlig och gudfruktig.

Det förefaller som om mer av Condes (den yngre) än Botíns ande tagit boning i vår tids bankpalats. Sedan de stora amerikanska investmentbankerna och försäkringsinstitutionerna sjunkit under jorden eller in i statens ibland trygga famn har krisen svept över Europa med en styrka som kan bli Islands undergång.

En epok dör ut, en religion (nyliberalismen) blir till svartkonst, fast ingen hamnar i fängelse som Mario Conde. EU:s regeringar är som Bush-administrationen generös mot vår tids banktoreadorer. Angela Merkel köper ut en bankliknande institution för hundratals miljarder. Den väldiga franska banken BNP slukar en belgisk bank. Regeringar och statens finansteknokrater slussar in sedelmassor i vacklande banker. Regeringar bjuder över varandra för att skydda spararna. I verkligheten tävlar EU-regeringarna om att sno åt sig de fetaste kapitalplacerarna.

På den europeiska scenen spelas det upp en bitande satir över heliga EU-lagar. De som dyrt och heligt försäkrar att statliga ingripanden är förbjudna och att den härdande konkurrensen ska stärka finansmarknaden. Reglerna är på väg att bli lika obsoleta som principerna i EMU-systemet.

Jag lyssnar till Frankrikes effektive president, Nicolas Sarkozy; han sopar undan kraven om nivån på statsskuld och budgetunderskott. Tiderna är exceptionella, säger Sarkozy: då kan vi inte snärjas av en massa regler. Kritiken mot den europeiska centralbanken (ECB) stiger, nästan i takt med skuldberget: ECB håller bara på med inflationssiffror. Men hotet är usel tillväxt och dramatiskt växande arbetslöshet.

För ett kort ögonblick tycktes Sarkozy beredd att acceptera en gigantisk europeisk bankstödsfond. Ett förslag från den italienske finansministern Giulio Tremonti, en gång socialist numera Berlusconi-man. Angela Merkel sa nej med en sådan styrka att Sarkozy sveptes med. Den ängslige Fredrik Reinfeldt sa samma: Skulle vi i Sverige stödja offren för de europeiska bankerna? Otänkbart. Varje land för sig. Och varje bankdöd den egna nationens.

Förr i tiden hette det att EU-medlemmarna skulle vara solidariska med varandra. Någon påstod till och med att EU och EMU var krafter att lita på i kampen mot det globala finans­kapitalet.