Labourpartiet är sin egen värsta fiende
BRIGHTON Översta våningen på Brightons konferenscenter, där Labour höll partikongress i veckan, har en vidunderlig utsikt över engelska kanalen. I fjärran ståtar havsbaserad vindkraft längs horisonten och strandpromenaden nedanför fylls med människor.
Brighton har sedan sent 1800-tal varit känt för sina två nöjespirar som sticker ut över vattnet precis här. Dessa flera hundra meter långa byggnadsverk är ett ganska brittiskt fenomen med restauranger, konserter och även hela tivolin på stolpar i vattnet.
Den 28 mars 2003 brann den ena piren, West Pier, ner till grunden, med konserthall och allt. Av den flera våningar höga konstruktionen återstår i dag endast ett skelett av förbrända stålbalkar som sakta rostar sönder och försvinner ner i vågorna. På något sätt påminner synen om Labourpartiet.
Kongressen i Brighton blev inte jättelyckad. Den inleddes med att den "hårda vänstern" - Jeremy Corbyns falang – avskaffade partiets studentförbund som tillhört den interna oppositionen. Därefter försökte man ta bort posten som vice partiledare för att bli av med Corbyn-kritikern Tom Watson, men det stoppades av facket.
Sen var stämningen jättedålig.
Labour är visserligen svenska Socialdemokraternas motsvarighet men eftersom Storbritannien i grunden är ett tvåpartisystem samlas hela vänstern där – från högersossar till ortodoxa marxister, Trotskister och Stalinister.
När Jeremy Corbyn valdes till partiledare i en medlemsomröstning 2015 var det därför som om Jonas Sjöstedt skulle ha blivit ordförande i Socialdemokraterna, eller kanske snarare Lars Werner.
En viktig skillnad från svenska partier är att Labour har organiserade falanger med egna styrelser, anställd personal och särskilda medier. Falangerna hatar vanligen varandra mer än de avskyr det konservativa partiet.
Den största falangen just nu heter "Momentum" och är vänster. Den växte fram ur Jeremy Corbyns valkampanj för att bli Labourledare 2015 och har ungefär 40 000 betalande medlemmar.
På kongressen är Jeremy Corbyn populär, men bland väljarna är han ett sänke. Bara 16 procent av britterna tycker att han gör ett bra jobb, det sämsta resultatet för någon oppositionsledare sedan Ipsos MORI började mäta 1977. Även partiets parlamentariker, som helst vill bli omvalda, håller sig på avstånd från ledaren.
Labours stora fråga i Brighton var Brexit och diskussionen var kaotisk. Beslutet blev till slut att Labour lovar en ny folkomröstning och att ett av alternativen i den ska vara att stanna i EU. Men Jeremy Corbyn vill inte binda sig för vilken linje partiet ska kampanja för.
Det är riskfyllt, allt fler brittiska väljare ser kulturkriget om Brexit som viktigare än höger-vänsterskalan och det som kan hända är att många traditionella Labourväljare i stället går till Liberaldemokraterna som har lovat att riva upp beslutet om Brexit utan ny folkomröstning.
Och om de väljare som vill stanna i EU delas upp på flera partier så kommer Boris Johnson med största sannolikhet att vinna det nyval alla vet kommer.
Att Labour ändå tar risken beror på att partiet är djupt splittrat – mellan partiledaren och alla andra. Jeremy Corbyn är EU-motståndare sedan 70-talet medan Labours medlemmar från både höger och vänster är allt mer passionerat för Europa.
Labours taktik är nu att försöka splittra även det konservativa partiets väljare. Boris Johnson leder visserligen stort i mätningarna men hans svaga punkt är det tvärsäkra löftet att Storbritannien ska lämna EU 31 oktober. Han "ligger hellre död i ett dike" än begär ytterliga uppskov, har han sagt.
Men om han misslyckas med detta och Storbritannien är kvar i EU i november kommer antagligen många väljare att lämna honom och rösta på högerpopulistiska Brexitpartiet och Nigel Farage i stället. Labours plan är därför att skjuta upp ett nyval till efter 31 oktober och framställa Boris Johnson som svag och misslyckad. Baktanken är att det kan hjälpa den konservativa väljarflykten högerut på traven.
Johnson vill av samma skäl ha valet så fort som möjligt och kallar Corbyn för fegis i ett försök att provocera Labourledaren. Det har hittills inte lyckats.
Labours strategi för att vinna är väldigt komplicerad och ganska långsökt. Men den kan faktiskt fungera.
Samtidigt är det uppenbart på kongressen att Labour är sin egen värsta fiende. Partiet mår inte bra. Vad som skulle hända om Labour faktiskt vinner valet är omöjligt att säga, men kaoset lär fortsätta.
Situationen påminner på många sätt om läget i Socialdemokraterna under striderna om EU och EMU på 90- och 00-talet. Partiet höll på att slitas sönder av dåtidens motsvarighet till dagens kulturkrig.
Men EU-förespråkaren Göran Person var skicklig och utsåg den ledande EU-kritikern Marita Ulvskog till partisekreterare vilket inledde en lång process av läkande i partiet. Idag är EU-bråket inom S som bortblåst.
Men att Jeremy Corbyn skulle försöka sig på en liknande väg är nog helt osannolikt. Det är synd.
Ett stenkast från kongressen har Momentum en egen festival, The World Transformed, med egna bokbord, föreläsningar och partytält.
I en av utställningarna står ett stort betongblock med gul skumisolering och en tjock stålplåt ena sidan. Den är en bit av väggen från Grenfell Tower i genomskärning. Huset, i ett av landets fattigaste kvarter, var nästan 70 meter högt och hade omkring 500 hyresgäster.
Den 14 juli 2017 vid midnatt började det brinna i ett kylskåp på fjärde våningen. Elden spred sig sedan våning för våning tills hela huset var övertänt.
Det visade sig att den gula skumisoleringen, ett billigt byggmaterial, vid förbränning släppte ut cyanid och kolmonoxid. 72 människor dog och lika många skadades. Det brittiska klassamhället är bokstavligen dödligt.
Det verkligt sorgliga med att Labour långsamt rostar sönder är att de därmed överger de människor partiet en gång bildades för.