Missnöjets vinter härskar i Europa
EMU skapar social och demokratisk kris
?21 FEBRUARI 2010. Europa
På tisdag fyller spanska fackliga aktivister ett hundra städer med demonstranter. Storstrejk är påbjuden av de båda stora landsorganisationerna UGT och CCOO.
Krisen är djup i Spanien, bruttonationalprodukten sjunker med 3,5 procent. Arbetslösheten är tvåsiffrig, bortåt en miljon nya lägenheter står tomma. Byggboomen är förbi; Folk har inte råd.
I veckan ställdes krisen på spanska parlamentets dagordning. Beskeden från den socialistiske premiärministern
Zapatero handlade om sociala nedskärningar, sämre pensionsvillkor och urholkad arbetsrätt. Hans minoritetsregering, eller åtminstone han själv, kan tvingas avgå mitt under EU-ordförandeskapet. ”Vi vill inte ha en kirurg som slaktar välfärden, vi önskar en läkare som skriver ut läkande medicin”, sa ledaren för ett av de små stödpartierna IU (Den förenade vänstern).
Arbetslösheten ökar
På andra sidan spanska gränsen, i Portugal, har arbetslösheten drivits upp till den högsta på trettio år. Landsorganisationen CGTP genomför snart generalstrejk. Den breda tjänstemannafronten Frente Comum, har redan mobiliserat mot massavskedanden i den offentliga sektorn. Också Portugal kan bli av med sin socialistiske regeringschef.
I Italien förbereder CGIL, den största fackliga organisationen, storstrejk mot sociala nedskärningar och sönderslagen pension. Samma paroller som franska facket ska använda i sin manifestation inom kort.
Den irländska landsorganisationen beskriver den påtvingade deflationspolitiken som ”vild och brutal mot arbetarna.”
Grekiska fack och löntagare har länge revolterat mot det sociala elände som bland annat EU:s maktsystem, monetära ordning och de väldiga amerikanska hedgefonderna tvingar på dem.
EMU-systemet konstruerades fel konstaterar Paul Krugman, belönad med priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Sexton mycket olika ekonomier kan inte tvingas ihop i ett enda svepande penningpolitiskt system utan att de ekonomiskt svagaste länderna faller ur. De kan bara överleva EMU genom att sänka löner, skära sönder sociala skyddsnät och räkna in svindlande hög arbetslöshet. Ur detta växer politisk, social och demokratisk kris. Grekiska folket valde den socialistiska regeringen för att den skulle förbättra för låginkomsttagare, fattiga pensionärer och rusta upp de sociala systemen. Men det är inte Papandreou som styr Grekland; det gör den europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet, fransk superteknokrat, aldrig vald till något som helst förtroendeuppdrag. Om EU-makten åtminstone krävde att Grekland skulle dra ner sina groteskt höga militärutgifter.
Löntagarna får betala
Den grekiska högerregeringen fifflade med den ekonomiska redovisningen och smög sig oförtjänt in i EMU. Så sägs det. Mest har förstås den oklara statistiken att göra med Greklands stora, informella sektor – ett socialt trygghetsnät. Grekiska statens lånemanipulationer företogs i samarbete med finansbolaget Goldman Sachs, som tackar genom att anföra spekulationerna mot främst den grekiska ekonomin. Man bör lägga märke till att i detta finansbolag hällde i praktiken skattebetalarna oändliga miljarder dollar. Argumentet löd: finansbolag är systemviktiga. Slutsatsen drogs: löntagare och skattebetalare står för kostnaderna. Så rå är den globala kapitalismen; moralisk ekonomi rådde endast under den förindustriella tiden.
EU-idealister föreställer sig, obekymrade om demokratins krav, att en gemensam regering för EU-ekonomierna skulle kunna bädda in kapitalismen. För närvarande är det uppenbart, att de högerregeringar som så massivt styr EU föredrar att bekämpa facket framför att tygla kapitalet.
2010 har högtidligt förklarats vara året för Europas kamp mot fattigdom och utslagning. En vacker gest i en gammal världsdel, där redan bortåt var femte invånare enligt statistiken är fattig och alltfler drabbas eller hotas av exklusion.
Ur detta växer de organiserade protesterna. Än så länge främst i den europeiska periferin, där den finansiella krisen skövlat som mest.
”Den europeiska unionen måste bli social annars kommer den aldrig att skapas”, sa en gång president François Mitterrand. En träffsäker prognos.