Vi går trots allt mot ljusare tider

Jag vet hur tråkigt det låter, men det har faktiskt vänt nu. Sommarsolståndet inföll för nästan en vecka sedan, midsommarblommorna har börjat vissna och det blir lite, lite mörkar för varje dag.

Rådjurskiden har förlorat sin första charmerande vinglighet och älgkalvarna är inte längre så där röda i pälsen. Snart tystnar fågelsången.

I naturen är pendelrörelsen obeveklig. Hur dåligt vädret än är i april så vet vi - även om man kan tvivla - att växtligheten kommer att bryta ut i en grön explosion. Och trots att det kan vara svårt att ta in ligger höststormarna runt hörnet, också de varmaste dagarna på stranden.

Samhällsdebatten är ofta nästan likadan, och länge blåste det riktigt kalla vindar över världen. Det finns ingen anledning att upprepa allt som gått åt skogen. Trump, brexit och de allt mer auktoritära politiska klimatet i länder som Ungern och Polen. Och terrorismen förstås.

En höst utan slut

Vem hade för ett år sedan kunnat tro att vi på allvar skulle diskutera hur ett amerikanskt presidentval kapats av ryska nättroll?

Som en höst utan slut.

Å andra sidan har det ju dykt upp en del vårtecken för den som ändå vill tro att politik kan vara något annat än rädsla och rasande tweets. Det nederländska parlamentsvalet i mars blev trots allt ett bakslag för Geert Wilders. Marine Le Pen lyckades inte bli vald till fransk president i maj och det brittiska parlamentsvalet i juni slutade i ett haveri för de konservativa.

Dessutom ser det faktiskt ut som Mellanöstern kan vara på väg att befrias från den dåraktiga drömmen om ett tidlöst kalifat byggt på religiös intolerans och extremism.

Lövsprickning för demokratin

En lövsprickning för demokratin och politiken som samhällsförändrande kraft?

I naturen upprepar sig historien. Löven spricker ut igen på våren och gulnar på hösten, precis som året innan. Tranorna kommer, och de flyttar när deras häckning är avklarad.

I samhället upprepar sig ingenting. Om vi ska få en demokratisk islossning så beror det på att vi lyckats lära oss något av det som skapade den senaste tidens auktoritära vindar. Dialektik skulle kanske Karl Marx ha sagt.

Då handlar det om att ta missnöjet med växande klyftor, nationellt och globalt, på allvar.

Härom veckan skrev Karl-Petter Thorwaldsson tillsammans för ledarna för facken i Tyskland och Österrike en debattartikel i tidningen Dagens Samhälle. I kort sammanfattning handlade den om behovet av ett socialt ramverk inom EU. Utan regler som skyddar människor från till exempel lönedumpning kan frihandeln aldrig fungera, menade de tre fackliga ledarna.

Den insikten gäller rimligen också för världen utanför EU.

Följ ämnen i artikeln