Demokratin kan hotas av armén
13 FEBRUARI 2011. Egypten
Hosni Mubarak, diktatorn av västvärldens nåde, ville inte höra folkets rop om frihet och demokrati eller dess vrede över korruption och förtryck. Historien straffar den som kommer för sent. Efter arton dagar blåste de väldiga protestropen från Frihetstorget bort den åldrige härskaren.
Demonstranterna har lämnat sin seger i pant hos militären. Fältmarskalken Hussein Tantawi, 75 år och sedan länge en av Mubaraks belönade tjänare, ska övervaka demokratin. Den egyptiska militären har styrt sedan 1952, då den lyfte bort den fete playboy-kungen Farouk. Militärapparaten sväljer en halv miljon människor; den besitter en hypermodern, USA-finansierad vapenarsenal, utgör en egen stat och har aldrig tidigare ställt ”demokrati” som marschorder.
Fredagens stora fest, från Tahrirtorget till Gaza, kan visa sig bli kapitulationens dag.
Frihetsfrontens folk kom från alla befolkningsskikt; brevbärare strejkade, läkare demonstrerade. Protesterna blev särskilt starka eftersom ingen hade monopol på dem och ingen var utvald till dess ledare. Efter upproret förestår organisation, struktur, val av ledare. Några få möjligheter har skymtat, bland dem den blide före detta IAEA-ledaren och Nobelpristagaren ElBaradei. Han ropade efter militärens skydd. De unga på Tahrirtorget svarade: Håll käft. Åk tillbaka till Wien.
Amr Moussa, 74, lämnar sin post som generalsekreterare i Arabförbundet och vill bli Egyptens president. Han säger anklagande till västvärlden: ”Ni har varit beredda att offra demokratin på grund av er rädsla för religionen”. Korrekt men också en aning opportunistiskt. Moussa talar för att vinna den enda folkligt starka rörelsen i Egypten, Det muslimska brödraskapet.
Brödraskapet har byggt inflytande genom social välgörenhet, avgörande för människors överlevnad i den galet privatiserade och korrupta egyptiska ekonomin. Det egyptiska brödraskapet, under långa perioder i allians med USA-administrationen, står inte precis på klasskampens grund – som en naiv del av den debatterande vänstern föreställer sig. Inom brödraskapet finns konservativa, lockade av borgerlig islam som i Turkiet men också fundamentalistiska grupperingar. Extremism göds av förtryck, likt det Mubarak i allians med vänner utövat.
Brödraskapet har meddelat sin framtidsvision: vare sig teokrati eller en sekulär, liberal demokrati. Devisen för rörelsen är fortfarande: Koranen är vår konstitution. Jihad vår väg.
Man kan tolka det välvilligt: Jihad som en allmän frihetsrörelse. Men särskilt övertygande demokrater är inte Brödraskapet. Rörelsens främste religiöse ledare Al Qaradawi, 84, kallas reformsinnad men hänvisar kvinnor till underordning, fördömer homosexualitet och försvarar mord på civila israeler. Rimligen bör ändå Brödraskapet bli en del av en framtida regering. Rörelsen har stort folkligt stöd och regeringsansvar kan verka integrerande.
Efter trettio års kollaboration paraderar västvärldens ledare: Vi vill ge demokratistöd. Den vanliga koloniala reflexen.
Den 25 januari, Tahrir-revoltens högtidsdag, firas också till minnet av de egyptier som massakrerades av brittiska soldater 1935. I decennier ockuperades Egypten av väst. Brittiska och franska styrkor, i allians med Israel, bombade landet 1956. Paret Clinton, för att välja en symbol, har i decennier umgåtts familjärt med familjen Mubarak. Hela den gamla diktaturen byggde på den sortens allianser. EU-kommissionären sa häromdagen att ”stabilitet” i regionen har högsta prioritet. Israels extrema högerregering skräms av tanken på att få en demokrati som granne. Vilka egyptier vill importera demokrati från dessa stater?
Jag läser om en tjugo år gammal intervju med Naquib Mahfouz, Nobelpristagare i litteratur 1988. Han säger: ”Kanske var min generation intellektuella de sista egyptier som verkligen trodde på demokratin.”
De väldiga demokratidemonstrationerna dementerar Mahfouz pessimism. En vacker hyllning till diktaren som skulle fyllt 100 år i år.