Vänstern måste se hedersvåldet

BLEV EN VÄCKARKLOCKA Regeringen borde ta femtonårsminnet av mordet på Fadime Sahindal som utgångspunkt för ett brett samtal i hela samhället.

27 september 2016 Hedersvåld

I januari är det femton år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen pappa. Hon ville forma ett eget liv, var aktiv i SSU i Jämtland och hade svensk pojkvän.

Relationen uppskattades inte av hennes familj som beslutat att Fadime skulle giftas bort med en kusin. Dödsbudet kom på morgonen 22 januari 2002, hon hade skjutits i hallen till föräldrahemmet.

Jordfästningen i Uppsala domkyrka blev en nationell manifestation, den svarta kistan med vita blommor bars av sex unga kvinnor och flera statsråd deltog.

På arkivbilderna från ceremonin syns en tårögd kronprinsessan Victoria.

Regeringen borde ta femtonårsminnet av mordet som utgångspunkt för ett brett samtal i hela samhället om dessa frågor. För svensk debatt mår inte bra.

På Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg ledde jag ett författarsamtal med Amineh Kakabaveh, kontroversiell riksdagsledamot från Vänster­partiet.

Kritikerna ser henne som snudd på islamofob medan andra hyllar henne som en stark vänsterröst för kvinnors rättigheter mot kulturellt och religiöst förtryck. Bland annat har medlemmar krävt att hon utesluts.

Men ingen lämnas oberörd.

Amineh Kakabaveh har just utkommit med själv­biografin ”Amineh – inte större än en kalasjnikov”.

Berättelsen är dramatisk, uppväxt i en bergsby i iranska Kurdistan längtade hon redan som liten efter att ansluta sig till Peshmerga, den kurdiska gerillan. Efter den islamiska revolutionen i Iran 1979 ockuperades byn av regimens soldater. Hennes far misshandlades och släktingar mördades. Som ung flicka tvingades hon till underkastelse inför religiösa påbud om kläder och uppträdande.

Efter flera misslyckade försök anslöt hon sig till Peshmerga och avancerade till livvakt åt gerillans högsta ledare Ebrahim Alizadeh. Men med kriget följde misär, splittring mellan kurderna och kaos. Till slut såg hon ingen annan utväg än att fly.

”Kampen behöver dig, (...), kvinnorna behöver dig, var du än är”, var Ebrahim Alizadehs sista budskap till henne.

En solig söndag 1991 klev Amineh Kakabaveh av tåget i Göteborg som kvot­flykting. Det var som att komma från helvetet till himmel­riket, berättar hon.

Men med åren har hennes bild av Sverige förändrats.

Redan i SFI såg hon hur de kvinnoförtryckande mönster som präglat hennes barndom följt med till det nya landet. Kvinnor och flickor kontrollerades och deras frihet var beskuren. Och välmenande svenskar bara ryckte på axlarna.

Likadant var det efter att hon utbildat sig till socionom och börjat arbeta i Botkyrka. Varken chefer eller politiker backade upp henne ­i arbetet för utsatta flickor och kvinnor.

Och så har det fortsatt även i politiken, hon upp­lever sig föra en ensam kamp.

Samtidigt är hon en komplex person som ofta går väldigt långt i polemik mot islamister och konservativa krafter, ibland över gränsen. I våras delade hon ett rasistiskt Youtube-klipp på Facebook. Vänsterpartiets medlemmar blev givetvis fruktansvärt besvikna. Själv skyller hon på att någon klistrat in SVT:s logga i filmen och hon har försökt be om ­ursäkt. Hon borde kanske ha skyllt på bristande ­omdöme.

Men under personkonflikter och anklagelser kors och tvärs i Vänster­partiet finns en genuin värdekonflikt där religiösa traditioner och jämställdhet ibland hamnar på kollisionskurs.

Och hedersproblematik är inget teoretiskt problem. Ungdomsstyrelsen uppskattade 2009 att ungefär 70 000 ungdomar, främst flickor mellan 16 och 25 år, begränsas i exempelvis val av partner.

I dag är det möjligen ännu fler.

Amineh Kakabaveh har nog en poäng i att den svenska vänstern i bred ­mening inte till fullo tagit till sig vidden av detta. Mordet på Fadime var en väckarklocka och mycket har hänt sedan 2002.

Men tyvärr inte tillräckligt.

Följ ämnen i artikeln