Förortskvinnor blir slagträn i debatten
Något skaver i den senaste tidens hedersdebatt. För några veckor sedan skrev Zeliha Dagli en debattartikel här i Aftonbladet om att hon känner sig begränsad i Husby. Texten är modig och befriande. Men i stället för att ta det hon säger på allvar har debatten spårat ur.
Vänsterpartiet svarade att det patriarkala förtrycket finns överallt och inte bara på vissa platser. Vilket är ett otillfredsställande svar och en ytterst klen tröst för den som är utsatt i hederns namn.
Ivar Arpi på Svenska Dagbladets ledarsida såg sin chans att odla myten om att Vänsterpartiet hellre ställer sig på reaktionära religiösas sida än förortsfeministerna. Oseriöst.
Ledarskribenten Susanne Birgersson, Göteborgs-Posten, menade att det just nu pågår en intensiv kamp för muslimska kvinnors rättigheter. Vad det konkreta består i ekar med sin frånvaro i texten.
Högerns engagemang är överlag selektiv och bjuder på väldigt lite handfasta åtgärder som syftar till att befria kvinnorna i förorten. Kanske är det därför måltavlan har varit Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ och inte Allianspartierna? De som fram tills nyligen styrt landet.
Jag var själv med och startade föreningen, Varken hora eller kuvad, VHEK, för exakt tio år sedan. Vi inspirerades av den franska motsvarigheten Ni Putes Ni Soumies. Rörelsen byggde på två ben: att varken acceptera att bli betraktad som en hora i kampen för lika rättigheter– och inte heller tillåta samhället stämpla invandrade kvinnor som kuvade och viljelösa, som måste räddas.
Jag förlorade själv en vän i ett så kallat hedersmord. År 1996 mördades Sara i Umeå av sin bror. Sara hette egentligen Maisam, men valde namnet Sara för att bli mer accepterad i det svenska samhället.
Jag lärde mig mycket av föreningen och uppskattade grundtankarna. Men efter ett tag kände jag att frågorna var så pass komplexa och krävde mångbottnade lösningar att jag valde att ta med dem in den partipolitiska världen i stället. Kvinnors frigörelse handlar, till skillnad från vad högern tror, mer än enbart lagar och förbud. Det handlar lika mycket om ekonomisk frigörelse, att kunna bo och arbeta. Den allra fattigaste i vårt land är en ensamstående kvinna med invandrarbakgrund.
Förorterna har utarmats under lång tid. Och samtidigt som hedersdebatten har rasat har 35 barnfamiljer tvingats flytta från sina hem i Tensta. Korttidskontrakten som löpte ut tvingar barn och kvinnor att flytta in på vandrarhem. Vilken enorm ofrihet. Men från högern har det varit knäpptyst.
Svaret till Zeliha Dagli måste innehålla två delar. Dels självklar solidaritet med henne och kunskap om de strukturer hon pratar om. Och samtidigt en politik som stärker kvinnorna. Som omfördelar makten och resurserna. Från rik till fattig. Från Danderyd till Botkyrka. Från män till kvinnor.