Hoppet lever kvar i Burma – trots allt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Burma fick några veckor i det internationella rampljuset, sedan slog juntan ned upproret och de breda mediernas intresse svalnade.

Var omvärldens omsorg om de rödklädda munkarna inte mer hållfast än så?

Och vad händer egentligen i Burma? Har juntan vunnit nu?

Nej, inte om man ska tro Aung Moe Saw, ordförande för det burmesiska socialdemokratiska partiet DPNS.

– Läget är inte detsamma i dag som för några veckor sedan, säger han när vi ses över en biff med curry på en av Stockholms lunchkrogar.

– Juntan är hårt pressad och har gått med på att samtala med Aung San Suu Kyi. De visar henne till och med i de statliga tv-sändningarna, vilket hade varit omöjligt före demonstrationerna.

Aung Moe Saw menar att juntan för första gången insett att de måste prata med oppositionen, om inte annat för att mildra kritiken från den egna befolkningen.

– Nu har de satt sig i en position där de riskerar att få ett nytt uppror på halsen om de bryter samtalen.

DPNS grundades i oktober 1988, strax efter de stora demonstrationerna mot juntan det året. Partiets mål var att med fredliga politiska medel få slut på militärdiktaturen. De flesta av grundarna var studenter eller medlemmar i olika ungdomsrörelser, men partiet blev snabbt det näst största i Burma med nästan 250 000 medlemmar.

Aung Moe Saw var med i partiet redan från början och tvingades som många andra politiska aktivister fly från landet när juntan slog ned oppositionen.

Han lever nu i Thailand. Under åren i exil har han fortsatt arbeta politiskt, och för första gången ser han tecken på förändring inne i Burma.

– Juntan måste känna att de har trycket på sig från alla håll, då kan de inte backa. Sanktionerna från USA och EU behövs, liksom ett ökat engagemang från Kina och Indien. Makthavarna där kommer aldrig att stödja några sanktioner, men det händer saker bakom kulisserna.

Under flera år har oppositionen i exil sagt att missnöjet snart kommer att explodera inne i landet. Snart, snart är människor så trötta på förtrycket att de går ut på gatorna igen. Men inte förrän i september 2007 besannades den profetian. Varför just nu?

– Den främsta förklaringen är att ekonomin har blivit sämre och sämre, och juntan har inte visat några tecken på förändring. Beslutet att chockhöja bränslepriserna blev en tändande gnista.

Dessutom, menar Aung Moe Saw, fanns det för första gången på många år ett ledarskap för proteströrelsen. På senare år har flera av dem som ledde upproret 1988 släppts ut från fängelserna och börjat organisera motståndet. Nu sitter de på nytt i fängelse, men det har skapats ett momentum, en bred och växande insikt om att förändring är möjligt.

– När journalister från till exempel radiostationen Democratic Voice of Burma sträcker fram mikrofonen och frågar vad de tycker om förtrycket vågar människor svara. Så var det inte för några år sedan.