Bjud Tony Blair – till Rosenbad

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Per Schlingmann, skicklig försäljare av Moderaterna, har tilldelats det tyngre uppdraget som promotor för hela borgerligheten. PR-konsulten, numera statssekreterare, vecklar säkert ut sin långa arm för att gripa tag i väljardomptören Tony Blairs tunga memoarer.

Jag minns en lunch på Aftonbladet, där Moderatledaren och Anders Borg bekände sig som elever till Blair. ”Blairs politik i svensk kontext blir översatt som Moderaternas”, säger Reinfeldt (i Anita Kratz grundliga reportagebok). Som om han vore idégivaren.

– Jag har en helt och hållet medelklassig syn på den offentliga sektorn och ni kan inte begripa någonting av min reformpolitik utan att förstå detta, skriver Blair.

Hans bok underlättar förståelsen av dessa begränsade sociala perspektiv: Facket ska bekämpas, med militär om så behövs. Skolor och sjukhus måste konkurrensutsättas eller privatiseras. En välvillig stat ska förmå privata företag blomma med följd att dess ägare göds. Lag och ordning måste härska och frigöra hårda tag mot dem som uppträder ”anti-socialt”. Blair skälver av indignation över att han en gång på väg till tunnelbanan tvingats se en man ”urinera.”

Margaret Thatcher hade i alla avgörande avseenden rätt, säger Blair. Hans ord repeterades nyligen av Reinfeldt nya partisekreterare, Sofia Arkelsten. Blair koketterar med sin kulturella ignorans: Hur mycket tråkigare är inte en Wagner-opera än en actionrulle med häftiga ljudeffekter?

De politiker Blair kryper samman med är George W Bush, Nicolas Sarkozy och, med någon tvekan, Angela Merkel (för social). Inte en socialdemokrat i sikte.

Blair byggde ett samhälle för en alltmer självsäker, segrande borgerlighet: Låt oss inte ens låtsas att vi inte vill välja våra skolor själva och därmed slippa de eländiga offentliga, menar förre new labour-ledaren.

Sociala konflikter suddas ut. Alla kan skapa sin egen framtid med flit, ambitioner och självkontroll, i den lilla familjeenhetens gemenskap. De fattiga, exkluderade eller rent av sjuka ska med hårda tag drivas till låglönejobb, utan anställningsskydd. Den sociala ordningen ska övervakas av en centralistisk stat. Blair ideologiserar den nya tiden och den nya klassallians som förenar välbeställda med en strävsam medelklass, angelägen om att till varje pris undvika det sociala fallet.

Tony Blair slår till mot det förflutnas socialdemokrati med glad entusiasm och sprudlande verbal akrobatik: Jag höjde mig över partiet för att förena mig med folket. Den sortens populism har Reinfeldt ännu bara nuddat vid. Han förefaller numera bära på tyngande kors; hans språk är kurialt ovigt. ”Stormen har bedarrat. Molnen har skingrats”, med den darriga väderprognosen inledde han sin regeringsförklaring.

Efter min andra, magnifika, valseger var det dags att skörda, skriver Blair. Reinfeldts valseger var mindre magnifik. Inte ens innan hans oändliga regeringsförklaring drunknade i ett hav av passivum-formuleringar kunde någon ana en förestående skördetid. Statsministern tycks tveka inför huvuduppdraget – det stora språnget – att definitivt göra upp med välfärdssamhället. Han är ännu långt borta från de brittiska konservativas pågående kongress, som strör ut entusiastiska löften om slopade allmänna barnbidrag och om svindlade höga utbildningsavgifter. Kongressen lovar högeranarkistisk kamp mot staten. De poliser, sjuksystrar, metallarbetare och ”samhällsbärare”, som Reinfeldt vill vandra sida vid sida med, kanske inte promenerar med så långt. Dessutom vill vårt lands statsminister inte nedmontera staten utan bära den på sina och sitt triumferande partis axlar.

Reinfeldt behöver mitt i sitt stora segerögonblick råd och uppmuntran. Inte främst från teknokratin på finansdepartementet eller från David Cameron utan från den tränade valvinnaren Tony Blair, numera befriad från sitt parti.

Reinfeldt bör dock skruva ner förväntningarna. Alastair Campell, Blairs främste consigliere, har försäkrat: ”We don’t do God.”