Mer utbildning räcker inte
Om det där att jobba var så fantastiskt, hade de rika lagt beslag på det åt sig själva”, sa Mark Twain och till viss del skulle man kunna säga att det har blivit så. Vi har haft en utveckling som inneburit ett större utanförskap, samtidigt som en stressad övre medelklass jobbar 70 timmar i veckan.
Varken den socialdemokratiska politiken eller den nuvarande borgerliga har bitit. Arbetsmarknaden har i grunden förändrats när det gäller vilka krav arbetsgivare ställer: risken att bli stigmatiserad av frånvaro eller svag utbildning har ökat.
Tillväxt kan förenklat skapas genom att vi jobbar mer – eller genom att vi jobbar mer effektivt. Det senare är detsamma som ökad produktivitet, vilket präglade svensk ekonomi under början av 2000-talet. Moderaternas löfte 2006 var ett brott mot detta: fler i arbete, men till pris av lägre produktivitet. Det senare har vi fått (produktiviteten tvärnitade 2007), däremot har utanförskapet inte minskat.
I sitt jultal sa statsministern att politik för att öka produktiviteten var ”en elitfråga”. På den moderna arbetsmarknaden är tempot högt och stora grupper slås ut. Vilket stämmer. Fast inte är det så att de så kallade lågproduktiva jobben är mindre slitsamma? Tvärtom. Att städa eller servera hamburgare är stressigt och fysiskt slitande. Tanken att människor som redan inte hänger med skulle frälsas av den här typen av jobb är naiv.
För socialdemokratin har det historiskt varit grundläggande att framtiden bygger på att vi gör saker bättre och smartare. Gamla och lågproduktiva jobb ska försvinna och ersättas med nya högproduktiva. Här finns en skillnad mot den borgerliga tankefiguren att nya jobb skapas genom att lönerna pressas nedåt i vissa sektorer. Mona Sahlin kontrasterade i går i Göteborgsposten ett förslag om ett nytt kunskapslyft mot regeringens politik.
Satsning på utbildning är rätt tänkt. Sverige bör konkurrera med kunskap – inte låglönejobb. Samtidigt är det svårt för socialdemokraten att ha ”mer utbildning” som besvärjelse. Stora grupper klarar i dag inte grundskola och gymnasium och både studenter och arbetsgivare är missnöjda med hur den akademiska utbildningen förbereder inför arbetslivet. Det räcker inte att säga ”mer utbildning” – man måste ha en tydlig bild av vad den ska ge.
Vilket kräver bredare reformer.