Staten förhindrar höjda kvinnolöner
Kvinnor har fortfarande lägre löner än män. Trots att kvinnor skaffar allt längre utbildningar verkar de aldrig komma ikapp.
Många kvinnor blir sjuksköterskor, lärare och sjukgymnaster med låga löner. Inom LO-grupperna är det likadant. Kvinnor arbetar i vård och omsorg - med låga löner - och män i industri och byggsektor.
Regeringen har inga svar
Igår möttes jämställdhetsminister Maria Arnholm och Fi:s Gudrun Schyman i en debatt om de ojämställda lönerna i SVT:s Agenda. Båda dessa luttrade politiker erkände givetvis problemet. Men när det kom till lösningarna såg det sämre ut.
Arnholm har inga konkreta förslag. Hon tycker att det var upp till marknaden att lösa problemet. En strategi som har prövats i åratal. Sjuksköterskornas fack hade länge fromma förhoppningar om individualiserade löner. En modell som allt färre av dem nu verkar tro på.
Schyman å sin sida vill att det statliga medlingsinstitutet ska gripa in. Att höja kvinnolönerna kan tyckas enkelt - men dyrt. Eftersom många kvinnor arbetar i den offentligfinansierade sektorn måste en löneökning finansieras med skatteintäkter.
Svårt med statlig reglering
Att statligt reglera lönerna är dock svårare än så. Det räcker inte att höja löner. Det måste också vara möjligt att förhindra att mansdominerade yrkesgrupper tar ut lika mycket.
Erfarenheterna av statlig lönepolitik är usla. Under 70- och 80-talet försökte politikerna gång på gång hålla igen lönerna. Resultatet var förödande - olika grupper försökte överrösta varandra med högljudda skrik om att de skulle ha mest. Resultatet blev hög inflation och kaos.
Resultatet av 70- och 80-talets urspårade lönepolitik blev ett nybildat medlingsinstitut. Uppdraget blev att tillvarata den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll. Löneökningarna inom industrin skulle alltså vara styrande för alla andra löneavtal. Det har av industrin tolkats som att de ska sätta taket för löneökningarna. Detta tak har inneburit att kvinnolönerna har fått stå tillbaka.
Staten prioriterar mäns löner
Staten lägger sig alltså redan i lönebildningen. Men de väljer sida. Det är den konkurrensutsatta sektorn som skyddas. När medlingsinstitutet bildades på 1990-talet levde politikerna fortfarande kvar i skräcken för hög inflation och en urspårad lönebildning.
Tjugo år senare är inte inflationen problemet längre. Men fortfarande har exportindustrin tolkningsföreträde. Ett privilegium som gör att kvinnors löner fortfarande står och stampar. Reglerna har blivit en tvångströja.
Det är inte genom mer statlig reglering av lönerna som jämställdheten blir bättre. Det är genom att sluta ta parti för männen i industrin, på bekostnad av kvinnorna i tjänstesektorn. Medlingsinstitutets uppdrag behöver göras om - det har visat sig konservera löneskillnaderna mellan kvinnor och män.