Mejla

Pernilla Ericson

I kristider vill jag höra hennes röst

Coronaviruset – Sverige har prövats förr

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

1 av 3 | Foto: Hasse Holmberg / TT

I kristider saknar jag min mormor Karin extra mycket. Hennes omtanke och skärpa, glimten i ögat. Hon var rolig, min mormor. Jag brukar säga att jag är uppvuxen i ett starkt matriarkat. Med mamma i ena änden av lägenhetslängan, och mormor i den andra. Sisådär 100 meter skilde bostäderna åt, och jag kilade däremellan.

Mormor kunde berätta om det hårda slitet under uppväxten på en bondgård, om att bryta mönster och flytta till storstan, men också om livet i ett undantagstillstånd. I krigstider blev det brist på många varor i Sverige. Sådant som smör, bröd, kaffe, mjöl och potatis inhandlades med ransoneringskort. Husmödrar delade råd om hur man bäst drygade ut mjölransonerna.

Jag dras till kvinnors erfarenheter av anpassningen, av det svåra vi tagit oss igenom.

Omkring 38 000 svenskar avled i influensa under åren 1918–1920.

Författaren Selma Lagerlöfs vittnesmål om Sverige i kristider finns bevarade, nu senast i Anna-Karin Palms biografi “Jag vill sätta världen i rörelse”. Euforin efter första världskrigets slut hejdades av den framrusande spanska sjukan, som kom att kosta fler liv än striderna. Omkring 38 000 svenskar avled i influensa under åren 1918–1920. Även Nobelprisvinnaren smittades.

“Jag tyckte, då jag hade spanska sjukan, att jag var så oren inombords, blodet var som någon giftig gyttja, som inte ville röra sig”, skrev Lagerlöf till vännen Anna Oom.
Att hitta kraften och inspirationen efteråt fick ta tid. Många ekonomiskt utsatta vände sig till Selma Lagerlöf med hopp om hjälp. Hon skänkte generöst av sina rikedomar, men lät också renovera sin barndomsgård, utvecklade lantbruket, blev entreprenör och såg flera av sina böcker bli till film. Livet fortsatte.

Astrid Lindgrens “Krigsdagböcker 1939–1945” påminner om hur snabbt världen kan förändras. Hur man gick från inställningen att ett nytt världskrig var omöjligt, till insikten att militärt våld skar som kallt stål genom Europa.
“Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.”
Astrid Lindgren, som under kriget arbetade på underrättelsetjänstens avdelning för brevcensur, fick större insikt än de flesta om den här perioden i Europa. Ett världskrig, ett fasansfullt folkmord. Dagboksanteckningarna varvades med tidningsurklipp.

“KRIGET ÄR SLUT” fick hon äntligen skriva i versaler den 2:a september 1945. Mänskligheten fortsatte med förhoppningen om att aldrig mer upprepa misstagen.

Nu står vi mitt i en ny kris, som ställer krav ända ner på individnivå. Äldre och andra i riskgrupper måste beskyddas.

Jag lyssnar på Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, som har blivit en ledstjärna för många i en orolig tid.
Inget fyller mig med tillförsikt som en barsk, kunnig kvinna. Erfarenheten om att vi tar oss igenom kriser. Nu som då.

avPernilla Ericson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM