Livets mångfald är skör som nyis
Utrotningen av djur och växter hotar vår överlevnad
Den här tiden på året är alldeles fantastisk. För bara några månader sedan låg snön över stora delar av landet. Björkar och aspar pekade nakna mot molnen som de brittiska lågtrycken släpade in över landet. Fåglar och däggdjur som tvingats stanna i Norden hukade under vindarna.
Under vintern befinner sig livet på reträtt. Naturen överlever, precis som vi, men det är inte så mycket mer. Sedan kommer våren.
Först smygande, som en skir grönska i träden eller de första grodornas lockrop från dammen. En tussilago i vägkanten, ett stånd blåsippor där snön har smält bort eller tranparet som rastar på den lilla våtmarken långt bort från alla vägar.
Sedan som en explosion. Vitsippor som breder ut sig som ett täcke under lövträdens kronor, gäddor som söker upp den grunda viken för att leka och talgoxen som rasande försöker försvara sitt revir. Vi hör sång där han berättar för världen om kättja och stridsberedskap, som en krogkö fredag efter löning. Men mest av allt handlar talgoxens sång om viljan att ge liv åt en ny generation.
I skiftet mellan maj och juni är det svårt att tänka sig att den ström vi kallar livet skulle vara hotat
Livet är en urkraft, tonsatt av fågelsång och till synes obeveklig. Just nu när älgar och rådjur får sina kalvar, valparna vågar sig ut från rävlyan och en flock tjäderkycklingar när som helst kan myllra fram ur blåbärsriset befinner vi oss precis vid nollpunkten.
I skiftet mellan maj och juni är det svårt att tänka sig att den ström vi kallar livet skulle vara hotat. Ändå är det just så det är.
I början av maj lämnade vetenskapsmännen i FN:s expertpanel för bilologisk mångfald en rapport med ett mycket oroande innehåll. Experterna konstaterar att en miljon arter hotas av utrotning. Under den mänskliga historien har den biologiska mångfalden aldrig minskat lika fort. Arter försvinner på grund av vårt sätt att använda land och hav, på grund av jakt och fiske och som en följd av förändringar i klimatet. Dessutom trängs djur och växter undan när främmande arter breder ut sig, i allmänhet med människans hjälp.
Vi ser bilder på isbjörnar som hotas av krympande isar och noshörningar som tjuvjägare utsatt för bestialisk stympning. Men hotet mot den biologiska mångfalden handlar lika mycket om insekter som inte kan överleva i jordbruksbygdernas monolandskap, eller om svampar som trängs undan från planterade skogar där inget träd tillåts uppnå sin fulla ålder.
Utrotningen av djur och växter är inte i första hand ett moraliskt problem. Precis som klimatförändringarna utgör den ett hot också mot våra möjligheter att överleva.
Vi klarar oss inte utan honungsbin, eller utan gaffelfibblan
Livet är en känslig väv. Vi klarar oss inte utan honungsbin, eller utan gaffelfibblan.
Kampen för biologisk mångfald handlar inte bara om naturreservat i Asien, ett stopp för skogsskövlingen i Latinamerika eller om att utfodra fjällrävar i den svenska fjällkedjan. Den handlar om hur vi konsumerar, reser och producerar. Kort sagt hur vi organiserar samhället.
Det handlar om fördelningspolitik, och om ansvar mot kommande generationer.
Experterna pekar ut några av de saker som måste göras.
Subventioner och stöd till miljöskadlig verksamhet måste bort. Miljölagar behöver skärpas på ett rättssäkert och demokratiskt sätt. Miljöförstöringens verkliga kostnader behöver redovisas på ett helt annat sätt än i dag.
Dessutom måste världsordningen innebära ansvarsfulla investeringar, mer utbildning och respekt för mänskliga rättigheter.
Det kan låta som tomma fraser, men rymmer kravet på att ställa om våra liv och vårt samhälle. Hotet mot den biologiska mångfalden ställer oss inför samma sorts utmaningar som klimatets förändring. Och det är precis lika bråttom.
Nu, när syren följer efter häggen, känns naturen och livet obetvingligt. Låt oss vara rädda om den känslan. Den går så snart över.