Ett turkiskt val under Kemal Atatürks öga
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-11-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kemal Atatürk betraktar oss från affischen på väggen. Det moderna Turkiets grundare blickar ner på mig och sex män med turkiska rötter i ett litet kontorsrum där en sliten kopiator surrar. Jag har letat mig fram bakom blomsteraffären vid Rinkeby torg, gått järntrappan upp till Turkisk-svenska kulturföreningen för att lyssna på röster om det turkiska valet på söndag.
Vi kommer snabbt in på rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, som leder stort i opinionsmätningarna.
I den senaste mätningen hade AKP mer än 30 procent av sympatierna. Eftersom många partier knappast klarar spärren till parlamentet kan AKP få en betydligt större andel av mandaten.
De tre center-högerpartierna i den nuvarande regeringen går mot ett katastrofval. Väljarna har tröttnat på korruption och på den ekonomiska kris som mer än halverat den turkiska lirans värde.
- Folk väljer AKP för att visa sitt missnöje med de högt uppsatta, säger Unver Muhsin. De vill se nya ansikten.
I valrörelsen har AKP utmålats som ett religiöst extremparti. Det har jämförts med det islamistiska välfärdspartiet, som förbjöds 1997 efter en lång kampanj ledd av den turkiska militären. AKP:s partiledare Recep Tayyip Erdogan är på lösa grunder bannlyst från offentliga uppdrag. Riksåklagaren vill att hela partiet förbjuds.
- Erdogan var elev till Erbakan (välfärdspartiets ledare), men AKP är inte ett religiöst parti, säger Hasan Dölek från sin ordförandeplats bakom Rinkebyföreningens skrivbord.
Döleks uppfattning delas av många oberoende bedömare. AKP beskrivs som ett konservativt, demokratiskt parti, liknande de europeiska kristdemokraterna.
Partiets ledning betonar att AKP inte utmanar den sekulariserade stat som Atatürk skapade.
Det går också bra för det republikanska partiet CHP, som ofta kallas socialdemokratiskt.
- Presidenten kanske inte vill ha AKP i regeringen och då kan en koalition mellan socialdemokrater och ett tredje parti bli verklighet, säger Hasan Dölek.
Mänskliga rättigheter är en avgörande fråga för Turkiets närmande till EU. Politikerna i Ankara vill ha besked om ett datum då förhandlingarna om medlemskap ska börja. Hittills har EU-kommissionen sagt nej.
Jag duckar för Atatürks blick och frågar genom cigarettröken om minoriteternas rättigheter, om demokratiska reformer. Harun Demirtas, kassör i föreningen, tror att en AKP-ledd regering kommer att fortsätta närmandet till EU. Inget parti vänder tillbaka från reformvägen, menar han.
Kanske är det ändå andra faktorer som till slut avgör relationen mellan Bryssel och Ankara.
USA trycker på för att EU-toppmötet i Köpenhamn ska ge Turkiet ett måldatum, trots bristerna. Det är en del av spelet om Irak, Cypern och den europeiska militärstyrkan.
En rejäl sammandrabbning mellan EU och Turkiet är att vänta. Oavsett vem som vinner det turkiska valet, tänker jag i duggregnet på väg till parkeringen utanför Rinkeby Folkets hus.