”Det räcker inte med politiker som bara säger att de är för jämställdhet”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ska det bildas ett nytt kvinnoparti? Den 19 september ägnade Aftonbladet två sidor åt att kartlägga kvinnorna som vill bilda ett feministiskt parti. Som ung kvinna är jag intresserad av debatten om hur vi bäst når ett jämställt samhälle.
Ett kvinnoparti skulle säkert på kort sikt tvinga de etablerade partierna att ta de feministiska frågorna på allvar. Men som feminist är jag ändå inte beredd att lägga min röst på ett sådant parti.
Den stora höger–vänsterfrågan gäller hur välfärdssamhället ska se ut, och den berör kvinnor i allra högsta grad. Hur samhället väljer att ta hand om barn och gamla är avgörande för om kvinnor ska kunna ha ett avlönat arbete. Utan gemensamt finansierad barn- och äldreomsorg skulle de flesta kvinnor under långa perioder i livet få leva på sina mäns inkoms-ter och ägna dagarna åt att ta hand om släktens barn och gamla.
I många europeiska länder måste kvinnor välja mellan familj och yrkeskarriär. När jag jämför vår situation med hur kvinnor har det i andra länder kan jag konstatera att det svenska välfärdssamhället har betytt mycket för jämställdheten. Därmed inte sagt att jag inbillar mig att det är lätt att klara av både jobb och familj.
För mig är inte framtidens jämställdhetsfråga i Sverige att karriärkvinnor ska få billig hemhjälp, utan att alla kvinnor som arbetar med omsorg ska få anständigt betalt. Därför räcker det inte med politiker som säger sig vara för jämställdhet. Jag vill också ha politiker som är för generell välfärd och jämlika villkor på arbetsmarknaden.
De svenska kvinnorna har sämre ställning på arbetsmarknaden än männen. De allra sämsta villkoren har LO-kvinnorna. Det ser vi inte minst i frågor som rör trygghet i anställningen, rätten till heltid och makt över arbetstidens förläggning. Det är nämligen i dessa frågor som både klass och kön visar sig som tydligast. 50 procent av kvinnorna i LO-kollektivet som arbetar inom vård och handel arbetar deltid.
Eftersom orättvisorna ofta har sin grund i både klass och kön vore det ett stort misstag av kvinnor att kasta bort sin röst på ett parti som bara tar ställning för feminismen, i stället för att använda valsedeln för att ta ställning i höger–vänsterfrågan.
Att bilda ett helt feministiskt parti är lika fel som när arbetarrörelsen bildades enbart för att bekämpa klasskillnaderna. Arbetarrörelsen nådde långt när det gällde att utjämna klasskillnaderna, men tänk så mycket längre vi hade kommit om partiet hade tagit jämställdhetsfrågorna på lika stort allvar. Efter många års kritik av arbetarrörelsens ensidiga betoning av klassperspektivet har den nu äntligen börjat kämpa även för jämställdhet mellan könen.
Jag skulle önska att ännu fler kvinnor, som vill jobba för ett både jämlikt och jämställt samhälle, skulle engagera sig politiskt. Då skulle det kanske gå lättare att få det socialdemokratiska partiet att våga ta ställning för en individualiserad föräldraförsäkring.
Feminister med andra visioner om hur samhället ska se ut, önskar jag blev aktiva i andra partier. Så tror jag att det skulle bli bättre fart i jämställdhetsdebatten. Men att försöka ena alla feminister i samma parti och sedan be om väljarnas förtroende, utan att tala om ifall de röstar för en upprustning eller nedrustning av välfärden, skulle vara både meningslöst och oseriöst.