Politiker ska visa våra äldre respekt
Ensamheten går att förebygga
När Jenny Svenberg Bunnel kom in i kvinnans lägenhet så stank den av urin, kylskåpet var tomt, ingen anhörig hade varit där och sett misären hon levde i. Jenny hjälpte den okända kvinnan som hon mött på gatan, lastade in varor i hennes kylskåp och slog larm hos hemtjänsten. Så här fick det inte vara.
Så mycket i vårt samhälle är så högljutt. Debattörer som skruvar upp volymen, starka rubriker, sociala medie-notiser som tickar på, studentflak som brölar över stan.
Äldre människors ensamhet är så tyst. Inte ska väl jag.
Där finns en berättelse om någon som jobbat och slitit, som är och var en viktig byggsten i ett samhälle. Men som blir osynlig. Marianne Lindberg, 70, föll i sin lägenhet och blev liggande.
– Jag låg i 14 dagar på golvet. Jag tog mig inte upp. Jag drack vatten ur toalettstolen, spolade så det kom nytt, berättar hon.
Det finns så många orsaker till att mötena och samtalen i livet plötsligt upphör. En kvinna i Jenny Svenberg Bunnels minidokumentär “Porträtt av ensamheten” har förlorat alla sina barn som en följd av svår psykisk sjukdom. Yrkeslivet kan lämna stort tomrum. Gunhild Högström, 84, vittnar i filmen om en längtan efter intellektuell stimulans, samtal som sprakar och väcker tankar.
Klasstillhörigheten lämnar spår
Men ensamhet på äldre dar är i många fall en klassfråga. Den som äger en bostadsrätt har ett annat ekonomiskt svängrum än den som hyr. Den som har kapital har lättare att ställa krav, att nyttja den växande floran av privata initiativ. Den som är uppvuxen med att ta del av kulturutbudet får med sig den tryggheten upp i åren.
Klasstillhörigheten lämnar spår, i så väl kroppen som i plånboken. Den som har slitit ner ryggen och knäna i vården och serviceyrken kan i slutändan inte ta sig ut för att möta andra. Äldre kvinnor har fått bära oket av att ha levt i ännu mer ojämställd tid. Mindre arbetad tid sedan barnen gjorde entré, mer obetalt hemarbete, så ofta i rollen som vårdaren och projektledaren, mindre pension i slutändan. Var tredje person över 65 år lever ensam, påminner Lotta Säfström, ordförande för Sveriges Stadsmissioner, i en debattartikel. Hälften av alla kvinnor ingår i begreppet fattigdomspensionärer – med en disponibel inkomst på mindre än 11 000 kronor.
Politikers förbannade ansvar
Varje rapport om äldre människors ensamhet brukar följas av uppmaningar om att vi måste se våra äldre, samhället måste bli bättre på att inkludera, ta hänsyn, bjuda in. Och det stämmer. Respekten och kärleken till våra äldre ska vara en självklarhet.
Men framför allt är det politikernas förbannade ansvar att säkra upp för att ta hand om de äldre. Det innebär fler äldreboendeplatser, fler anpassade äldreboenden där människor kan tas om hand och trivsamma dagcenter där äldre kan mötas. Det innebär mer pengar från kommunen till studieförbund och pensionärsorganisationer, resurser som gör skillnad.
Det innebär pensioner som människor faktiskt kan leva på. Den som inte har pengar kommer inte att sätta sig och ta en fika på det lokala kaféet, därför att dagsbudgeten inte tillåter det.
Vissa människor tvingas leva sina liv i tystnad. I ett jämlikt samhälle ska den tystnaden vara helt frivillig.