Ingen får lämnas ensam i stormen
Talet till nationen pekar ut hur framtiden kommer döma oss
Stefan Löfven samlar antagligen mer tillit just nu än vad han någonsin har gjort förut.
Hans senaste halvår som partiledare har varit skakigt – intill gränsen öppet ifrågasatt – men nu kliver han i stället fram som statsminister. Inte i motvind, utan när det faktiskt blåser upp till full storm.
Exceptionell tid
En statsminister har aldrig tidigare stått i SVT för att ensam tala direkt till svenska folket. Det är exceptionellt, men sådan är tiden.
Gränser har stängts, skolor bommats igen, äldre beordras att stanna inomhus.
Vården förbereder sig på att mäkta med på en hårsmån. Försvaret bygger fältsjukhus. Tiotusentals varsel har meddelats – även efter regeringens beslut om tillfälliga permitteringar. Smittan är ett hot mot ”liv, hälsa och jobb”. Och allt har bara börjat. Krisen har nu satt spår vid varje svenskt frukostbord.
Lunchrestaurangerna börjar gapa tomma på såväl besökare som personal.
Vid middagsborden sitter människor runt om i landet och oroar sig inte bara för framtiden utan inför det närmaste dygnet.
Särskilda insatser
I ett sådant läge behöver landet ledas. Och det behöver ledas av en regering och riksdag som inte låter sig pressas till att politisera den akuta krissituationen.
Att Löfven klivit fram och ändå låtit expertmyndigheterna visa vägen är därför ett styrkebesked i sig.
De ekonomiska paket regeringen hittills lanserat har varit välbehövliga men i nästa steg behöver man också ta fram särskilda insatser för de medborgare som redan levde på marginalen.
Timvikarier. Egenanställda. Småföretagare. Deltidssjukskrivna. Listan kan göras lång.
Om ingen ska lämnas kvar måste alla göra uppoffringar. Framförallt får man inte låta samhällets svagaste kämpa ensamma genom stormen.
”Ingen ska lämnas ensam. Alla har ett ansvar”. Det är också på exakt dessa rader vårt samhälle, inklusive sittande regering, kommer dömas i framtiden. För vi kommer klara detta.
Vardagen kommer igen
Frukostborden kommer bli vardagstrött stressiga igen. Lunchrestaurangerna kommer ha alldeles för långa köer. Middagarna kommer bli ungefär som middagarna var.
Vår plikt mitt i krisen är att se till att så många som möjligt som sitter vid borden nu också sitter kvar när vardagen återvänder.
I bästa fall kan vi, för att citera en statsminister som ingen ropat avgångskrav efter de senaste veckorna:
”Se tillbaka och vara stolta över våra insatser”.