Nu måste regeringen ryta till om Tjetjenien
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-04
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Gråt inte mamma, tröstade den nioårige pojken. Jag kan studera istället för honom. Om jag överlever. Hans storebror hade nyss tagit lov från högskolan och återvänt till sin tjetjenska hemby för att fira nyår.
Just när 2004 började blev han bortförd av okända män. Kroppen återfanns några dagar senare med tydliga spår av tortyr.
Den ryska journalisten Anna Politkovskaja berättade om en rad liknande händelser i går, inför en stor men andlöst tyst publik på Utrikespolitiska institutet. Trots mordhot fortsätter hon envist att besöka Tjetjenien och rapportera om övergreppen. Anna Politkovskaja talar lågmält, men kritiken av den ryska regeringen är skoningslös.
– Tjetjenien har förvandlats till en zon med total avsaknad av mänskliga rättigheter. Kriget har på sitt femte år blivit ett konserverat krig, med tortyr, gisslantagande, lösensummor, försvunna pengar.
Anna Politkovskaja menar att Tjetjenienfrågan är nära sammanflätad med rysk inrikespolitik.
President Putin vann allmänhetens förtroende på bilden av ett nytt starkt Ryssland, som tar i med hårda tag mot rebellerna. Resultatet har blivit ett stort lidande för civilbefolkningen och en upptrappning av våldet.
– Den statliga terrorismen provocerar fram en ny våg av individuell terrorism, säger hon och hänvisar till de senaste årens bombdåd.
Ändå finns det hopp. Om omvärlden agerar kan den ryska regeringen pressas till bättre hållning, menar Anna Politkovskaja.
– Putin struntar i vad som sägs i Ryssland, men han är påverkbar av vad man anser internationellt.
Den insikten finns också i den svenska regeringen. Märkligt nog har ändå den offentliga kritiken mildrats.
”Konflikten i Tjetjenien måste hanteras med politiska medel”, nöjde sig Laila Freivalds med i regeringens utrikespolitiska deklaration.
Hennes Moskvatal i förrgår strök president Putin medhårs. Publiken på den ryska diplomatakademin fick höra mycket om historiska band och ekonomiskt samarbete innan Laila Freivalds kortfattat kom in på de mänskliga rättigheterna.
– Det tycks finnas en stor medvetenhet i Ryssland om den väg som Ryssland måste gå för att säkra medborgarnas rättigheter, förklarade utrikesministern.
– President Putin har gjort många viktiga uttalanden om detta.
Vissa brister finns det i alla fall, fortsatte Freivalds, och tog Tjetjenien som exempel. Hon avstod dock från konkreta exempel och tydlig kritik. Kanske var det ett försök till diplomatisk list att istället hänvisa till tidigare löften från Putin om förbättringar. Det är ändå illa när en svensk utrikesminister tonar ned sitt offentliga budskap till att den ryska regeringen ”ytterligare bör skynda på processen” för fred.
Laila Freivalds är klarsynt nog att inse hur illa det står till med den ryska demokratin. Det vore befriande om hon la textutkasten från de försiktiga UD-tjänstemännen åt sidan och talade klarspråk om ett av vår tids värsta övergrepp på de mänskliga rättigheterna.